Fredrik blev ensamstående efter kärlekens död

Berättar om livet med sin son

Uppdaterad 2020-02-07 | Publicerad 2019-10-13

UR LIVET. Fredrik Johansson förlorade sin kärlek Linnea när deras gemensamma son bara var ett år och några månader. Sedan dess har Fredrik och sonen fått klara sig själva. Här är hans egna ord om tiden före och efter han blev ensamstående pappa.

Jag och min tjej Linnea hade försökt att skaffa barn rätt länge och 2012 i november kom vår efterlängtade son Frank. Där och då var vi glada och tänkte inte att något skulle gå fel.

När Linnea inte kunde amma trodde läkarna att det rörde sig om mjölkstockning. Månaderna gick och vi använde oss i stället av ersättning. Men gång på gång fick hon söka vård då hon hade smärta i bröstet. Allt hon fick var penicillin och värktabletter. Vi var ganska förtvivlade över att ingen undersökte henne ordentligt. Till slut fick hon dock en tid för ultraljud. Sen gick allt väldigt fort. En dag ringde de och sa att vi skulle komma dit. En läkare satt i rummet, man förstod vad han skulle säga men ändå inte. Vi fick beskedet att det var en tumör i Linneas bröst.

Allt jag kände var att det inte kunde vara sant, att det här inte hände oss. Jag var förtvivlad. Vi som precis börjat vår tid som en familj. Jag som jobbar inom vården hade ju sett många som drabbats, men jag trodde aldrig att det skulle drabba en själv. Men det gjorde det. Jag tänkte direkt att det skulle gå åt helvete. Vår son var bara fem månader då.

Linnea och Frank.

Tänkte på det värsta som kunde ske

Det gick fort, några dagar efter började behandlingen. Den tiden hon skulle varit föräldraledig och och få njuta av det blev till något helt annat. Linnea fick genomgå kontroller för att se om cancern spridit sig. Och det hade den, de hittade metastaser i hjärnan.

Tumören i hjärnan satt illa till, de kunde ta bort den men det fanns risker för komplikationer, Linnea kunde bli blind på ena ögat. Men hon valde att genomgå operationen och otroligt nog klarade hos sig, hon drabbades inte av några komplikationer alls. Vad de visste då var att de fick bort allt. Tiden gick och sommaren kom. Inget var egentligen normalt men på något vis blev det som en förkylning som man lär sig att leva med, tanken på att det egentligen var något som är livsfarligt försvann.

Hösten 2013 flyttade vi in i ett hus. Under den tiden tänkte jag mycket på vad som skulle hända om det värsta skulle ske, hur skulle jag och Frank klara oss? Även om man skäms lite var det bra att ta reda på praktiska saker, som den ekonomiska biten, så att vi kunde lägga allt sådant bakom oss och fokusera på tiden vi hade.

”Det var det sista jag hörde från henne”

När cellgiftsbehandlingen var över så hade hela tumören i bröstet försvunnit. Vilket var otroligt bra. Så man kände sig hoppfull igen. Allt vände dock snabbt efter att Linnea opererat bort sitt bröst. Då drabbades hon av kraftiga infektioner, hon fick vara inlagd på sjukhuset flera gånger för blodförgiftning. Det var många gånger som jag tänkte att nu är det sista gången vi ses. Man kastades mellan hopp och förtvivlan, ska jag sörja eller ska jag fira att det gått bra?

Linnea repade sig. Julen 2013 kändes allt ganska bra. Det var första julen med Frank som var ett år. Linnea var tacksam över att hon fått uppleva hans första födelsedag. Allt sådant blir större än när en normal familj firar högtider. Vi var väldigt tacksamma för det lilla. Men när det närmade sig jul så upptäckte Linnea att hon började se saker som inte stämde, hon fick hägringar. Hon fick göra en ny undersökning och det visade sig att metastasen i hjärnan hade vuxit tillbaka. Julen blev mer eller mindre förstörd.

I april 2014 blev Linnea återigen sjuk i blodförgiftning och blev inlagd på sjukhuset. Samtidigt blev vår son också sjuk. Han drabbades av RS-virus och fick problem med andningen. Samtidigt som behandlades för sin blodförgiftning blev han och jag inlagda på barnavdelningen. Läget var ganska illa för honom. Det var svårt, då jag samtidigt ville vara hos Linnea.

Den 13 april knackade det på Franks rum utan förvarning. Där satt Linnea i en rullstol, hon hade tagit sig till oss på egen hand. Hon ville se till sin son. Vi umgicks hela familjen. När hon gick sa vi att vi älskade varandra och sen försvann hon genom dörren. På kvällen messade hon och frågade hur Frank mådde, om han blivit bättre. Och det hade han. Jag svarade henne att han mådde mirakulöst mycket bättre. Det var det sista jag hörde av henne. På morgonen den 14 april fick vi samtal från hennes mamma som berättade att Linnea gått bort. Hon dog i vetskap att vi hade det bra.

Ovanligt att vara ensam pappa

Sen började nästa period i livet. Plötsligt skulle man ta hand om både ett barn, sig själv och ett hus. Efter begravningen var det bara Frank och jag. Ett tag går man igenom mycket sorg och känner att livet aldrig kommer att gå vidare men på något vis gör det det. Till sist är du inne i det som kommer att vara i ditt nya liv.

Att vara ensamstående pappa är väldigt ovanligt, jag hade önskat att jag kände någon i samma situation. Det känns som det är mer normalt för en kvinna att vara ensam med ett barn än om man är man. Det tuffa med att vara en helt ensam är att egentid går bort. Du har inte samma möjlighet att göra saker som andra ser som självklart i sina liv, som att träffa kompisar. Man måste se till att ha barnvakt och man vill inte belasta andra med det. Jag vill att mormor, morfar, farmor och farfar ska kunna träffa Frank utan att det finns ett behov från min sida. Så man känner sig lite instängd, det gör man. Man tänker även ett steg längre, att inget får hända en själv. Ramlar jag och bryter mitt ben så kommer det få stora konsekvenser.

Men jag skulle inte vilja byta ut det jag och Frank har på något sätt. Vi är precis som vilken normal familj som helst men vi bara är två. I dag mår jag jättebra. Även om jag ibland tänker på det vi fått gå igenom blir det drägligare att leva med minnena för varje dag som går.

/Fredrik Johansson från Ljungby


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu

Följ ämnen i artikeln

MER OM FAMILY

Anette var gravid – med livet som insats

Mamman Adiba, 42, har obotlig cancer: Varje minut med min son är guld värd

Annas sambo dog i tragisk olycka – nu har hon uppfyllt deras stora dröm

Linda, 36, blev tvåbarnsmamma på egen hand: En obeskrivlig lycka

Läkaren sa till Sandra att göra abort – nu har dottern Alina fyllt tre år

Cancersjuka Maria fick krama sina barn igen – efter lång längtan

Charlotta, 42, drabbades av cancer – födde barn mot alla odds

Josefina fick barn när hon var 42 och 46: Har haft tur

Hugo, 1, föddes med en lunga – har äntligen skrivits ut från sjukhuset

Johannes, 1, satte vindruva i halsen – hamnade i respirator

Helena tvingades sjukskriva sig under föräldraledigheten : Bröt ihop och grät

Mika, 4, hyllades som miljöhjälte – nu är han död

Elton, 2, har tio procent av sin hjärna kvar – nekas assistans

Vi har det bra i Sverige – men är vi lyckliga?

Ida döpte sin son efter lyxiga drycken: ”Givet vad man ska ge honom i studentpresent”

Skatteverket säger nej – får inte heta Hoppsan som sin storasyster

Alicia, 2, har ett väldigt ovanligt syndrom – nu söker familjen andra i samma situation

Michaela, 29, vill inte ha barn – har steriliserat sig: Är säker på min sak

Åsa, 29, är redan i klimakteriet: ”Jag började gråta när jag fick beskedet”

Louise förlöste sin egen syster i hallen – när hon själv var gravid

Matilda blev änka när hon var 23: Erik kommer alltid att finnas i vårt liv

Karim: Jaha, vad gör vi nu i karantänen?

Walder, 10 månader, drabbades av allvarlig sjukdom – nu får han åka hem

Småbarnsmamman Andrea tog bort buske – hotas att vräkas