Det kostar – men vi tjänar på att bli fler
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-05-24
Debattören: Nyliberal politik lagt grunden till ökande främlingsfientlighet och rasism
DEBATT. Det senaste årets flyktinginvandring till Sverige har utmålats som en stor kris, ledande till ”systemkollaps”. Den absurda frågan om hur mycket invandring Sverige egentligen ”tål” har ställts gång på gång.
Hur uppstod idéen om människor som en börda för ett samhälle? Och vad kan göras för att återupprätta tron på vår förmåga att tillsammans bygga samhället starkare? För en annan politik är inte bara möjlig utan helt nödvändig. Och det brådskar.
Det är egentligen självklart men måste upprepas. Alla vinner på att befolkningen växer. Förföljda och hotade får skydd och trygghet. Vi blir fler som bygger samhället.
Initialt uppstår kostnader för mottagandet, på lång sikt stärks välfärden och samhällsekonomin. Det framgår tydligt av en mängd samhällsvetenskaplig forskning från olika länder och tidsperioder, även om resultaten varierat beroende på den politik som förs. Det är också svårt att utifrån forskningen peka ut exakt vilka åtgärder som på lång sikt är framgångsrika. Men de gemensamma vinsterna bör rimligen bli större ju mer inkluderande politiken är, vilket naturligtvis gäller i lika hög grad för infödda som för invandrare.
Ju fler som har möjligheter att utbilda sig, har arbete med goda löner och bra bostäder till rimlig hyra, desto bättre för oss alla.
Vi bör alltså välkomna de som kommer och tillsammans genomföra ett samhällsprojekt som bygger på rätten till god utbildning, arbete, bostad och välfärd. Men så sker inte. Helt andra idéer dominerar den politiska agendan.
Det handlar dels om en exkluderande politik, där det sker en uppdelning i ”vi och dom”, där gränser stängs och målet är stoppad eller kraftigt begränsad flyktinginvandring. Dels om exploatering, där förment främlingsvänlighet ska maskera profitmotiven och där flyktingar och invandrare hälsas välkomna till en tillvaro som andra klassens medborgare, med låga löner och få rättigheter.
En strategi som även syftar till att spela ut lönearbetare mot varandra.
Det är ingen djärv gissning att oro för välfärd, arbetslöshet och lönedumpning ligger bakom en stor del av den växande opinionen för en mer restriktiv flyktingpolitik och stödet för SD bland arbetare (en mycket läsvärd analys av alliansens exploateringsstrategi görs av Åsa Linderborg i Aftonbladet, 12 februari).
Den stora flyktinginvandringen under första halvan av 1990-talet gav inte upphov till lika starka reaktioner. Det fanns ett annat förtroende för välfärdsinstitutioner, utbildningsväsen och arbetsmarknadspolitik. Trots ekonomisk kris uppfattades samhällssystemen som stabilare och mer pålitliga än dagens institutioner, präglade som de är av många års nedskuren välfärd, privatiseringar och en skenande ojämlikhet.
På det viset har nyliberal politik lagt grunden till ökande främlingsfientlighet och rasism. Något att begrunda för de högerpolitiker som ondgjort sig över människors girighet och krävt medmänsklighet och öppna hjärtan.
SD:s starkare ställning bland LO-medlemmar har fått mycket uppmärksamhet, medan det i stort rått tystnad kring den växande främlingsfientligheten hos de välsituerade. Av SCB:s partisympatiundersökningar framgår att stödet för SD ökat mycket snabbt bland företagare med anställda och manliga högre tjänstemän.
I den förstnämnda gruppen är dessutom stödet för partiet åtskilligt starkare än bland kvinnliga arbetare och lågavlönade kvinnliga tjänstemän.
Reaktionerna mot planer på flyktingboenden i storstädernas välbärgade stadsdelar talar också sitt tydliga språk, liksom det utmärkta reportaget Vreden på Östermalm, DN, 20 mars.
Bilden av de främlingsfientliga arbetarna och den flyktingvänliga och humanistiska övre medelklassen behöver uppenbarligen nyanseras, eller ännu hellre kastas på sophögen.
I vår tids fixering vid väljarundersökningar har det gjorts stor affär av att SD tappat några procent i opinionen. Det är framför allt väljare som övergav moderata samlingspartiet som hittat tillbaka, i takt med att moderaterna övertar delar av SD:s agenda.
Dessa partier har nu tillsammans 40-45 procent av väljarsympatierna.
I det läget behöver vänstern och arbetarrörelsen forma ett gemensamt projekt med genomgripande satsningar på utbyggd välfärd, arbete, bostadsbyggande och en jämlik resursfördelning.
Tyvärr syns föga spår av något sådant.
Regeringens restriktiva flyktingpolitik och ovilja att erbjuda ett tydligt vänsteralternativ till alliansen har tvärtom gjort en dålig situation ännu mycket sämre. Ett resultat av utvecklingen kan mycket väl bli att främlingsfientlighet och rasistiska attityder normaliseras och att en svartblå ideologi blir dominerande i svensk politik.
De långsiktiga konsekvenserna av detta är förskräckande, vilket vi kan studera såväl historiskt som i dagens Europa. Men ännu finns tid att välja en annan väg.
Stefan Schedin, universitetslektor i sociologi och aktiv i Vänsterpartiet
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.