Hur tusan kan sossar tillåtas leda landet?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-05-01 | Publicerad 2016-04-29
Stig-Björn Ljunggren förklarar varför – och reder ut hur du ska tolka första maj-talen
DEBATT. Det socialdemokratiska språkbruket är förbryllande. De säger ”ungar” men menar ”barn” och låter som kreatursuppfödare. De säger ”samhället” men menar ”staten”. De talar om att ”Alla Ska Med”, men menar bara de som finns i Sverige, minus dem som ska utvisas så fort de lärt sig svenska.
Och länge anklagade de andra partier för att vara ”nyfascister” därför att de predikar nationalism, för att själva sedan köra ”den svenska modellen” i alla upptänkliga sammanhang.
Det finns ännu mer förbryllande språkförvirringar i den socialdemokratiska förkunnelsen som vi bör lyssna efter i 1-majtalen:
Klyftor och skillnader
Socialdemokrater gör inte skillnad på skillnader och klyftor.
Socialdemokraterna hävdar populistiskt att det är en orättvis klyfta om någon tjänar dubbelt så mycket. Skulle således Zlatan flytta hem till Malmö ökar klyftorna. Och om Kamprad åter drar utomlands minskar de.
Socialdemokrater påpekar att kring 1980 var löneskillnaderna som minst i Sverige och därefter har klyftorna ökat. Men det är tvärtom. Då var lönerna sammanpressade men exempelvis tröskeln in till universitets- och högskolestudier hög. I dag är den klyftan i princip borta.
Och om vi i dag har klyftor är de installerade genom politiska beslut, exempelvis att tillåta tiggarna att etablera sig.
Socialdemokrater berömmer sig inte för det ena och låtsas inte om det andra.
Solidaritet och egoism
Socialdemokrater beskriver välfärdsstaten som ett stort solidaritetsprojekt i ordalag som skulle gjort Jesus avundsjuk.
Men de vet att projektet i själva verket bygger på upplyst egoism. Välfärdsstaten är en slags cykelhjälm. Inte som vi har när vi cyklar, utan ett skydd mot de risker vi löper under livscykeln. Och som vi själva pröjsar.
Till och med facket finns därför att människor är upplysta egoister. De inser att samarbete för att organisera arbetsutbudet leder fram till hyggligare löner än om alla springer var och en för sig.
Välfärden bygger således på villkorad solidaritet, det som kallas för ”reciprocitet”, alltså att jag hjälper dig om du hjälper mig. Men om du inte bidrar vänder jag dig ryggen.
När socialdemokrater glömmer denna ömsesidighet i änglakörernas solidaritetspsalmer undermineras hela folkhemsprojektet.
Idé och parti
När sossar talar om ”socialdemokrati” låtsas de att det handlar om en ideologi i första hand, och ett parti i sista hand. Fast egentligen är det tvärtom.
Varje diskussion inom arbetarrörelsen om framtiden inleds med att debattera den socialdemokratiska ideologin, men avslutas med att diskutera partiorganisationens överlevnad.
Socialdemokratin har drabbats av det som kallats ”strategisk förlamning”, alltså oförmågan att formulera långsiktigt mål för sin politiska verksamhet.
Ett svar på framtida mål är att alla ska få en chans till ett bra liv.
I så fall kan partiet säga att de nu lagt plattformen för allas fria utveckling, men att det goda livet inte kan föreskrivas människor:
”Vi ger er en chans, ta den om ni vill. Och gör vad ni vill så blir alla lyckligare. ABF-cirkel eller dataspel, oss kvittar det lika.”
Ett annat svar är en tydlig vägledning att med välfärdssystemets finmaskiga nät detaljstyra mot allas lycka. Redan i förskolan får barn lära sig att om de går vilse i skogen ska de krama ett träd, så kommer en tant från kommunen och räddar dem. Därefter obligatoriskt gymnasium och sysselsättningsgaranti till alla som orkar gå ur sängen. Då kommer livet att läggas tillrätta:
”Vi tror att ni alla är kompetenta att delta i samhällets styrelse, därför är vi socialdemokrater. Ett kvitto på vår positiva människosyn är att vi vill förbjuda butikerna att visa upp snusdosor. För då vet vi att ni inte faller i fällan och väljer en prilla framför en uppfriskande promenad.”
Med tanke på allt detta, hur tusan kan socialdemokraterna tillåtas leda landet?
För det första är de andra partierna inte ett dugg bättre. De är också ett slags sossar hela bunten, fast med sämre självkänsla och utgångsläge.
För det andra ger de inre motsättningarna inom socialdemokratin en slags kreativ dynamik som ibland leder till framsteg. Men allt oftare ger de chansen att titta över klippkanten till undergången.
För det tredje är det ungefär så här som också svenska folket ser ut. Vi har de sossar vi förtjänar.
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.