Transpersoner göms undan i vår historia

Debattören: 1600-talet handlar lika mycket om drottning Kristinas transhistoria som stormaktstiden

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-03-28

Aleksa Lundberg spelar just nu drottning Kristina i pjäsen ”Kung Kristina Alexander”. För att på allvar förstå varför transperspektivet förpassats till marginalerna måste vi förankra det i historieskrivningen, skriver skådespelaren.

DEBATT. Som transperson har jag levt mitt liv i ett slags utanförskap, i marginalen av det varma gemensamma ”vi:et”. Därför blir jag stolt och rörd över att en av Sveriges största tidningar tar mina och så många andras erfarenheter på allvar, i serien Mitt ID.

Känslan av osynlighet och att sakna historiska förebilder, som många i Mitt ID ger uttryck för, är något jag väl känner igen. Att transpersoner alltid existerat och har en gedigen historia att berätta var för mig helt främmande under min uppväxt.

Tiderna förändras och i dag är livssituationen för transpersoner i Sverige en del av det offentliga samtalet. Men vi har bara börjat resan mot sann representation av – och jämställdhet för – personer med transerfarenhet.

För att på allvar förstå varför transperspektivet förpassats till marginalerna måste vi förankra det i historieskrivningen och ge människor med transerfarenhet ett sammanhang att utgå ifrån.

Under det senaste året har jag ägnat mig åt en slags historieforskning. Jag har bland annat skrivit om transkvinnan Anette Hall som startade Sveriges äldsta, ännu aktiva, transförening FPES. Tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har jag sökt historiskt material om Drottning Kristinas önskan att bli man. Jag har fördjupat mig i berättelsen om transmannen Andreas Bruce, som levde sitt liv på Gotland i 1800-talets Sverige. Kunskapen jag fått skulle jag ha behövt redan under min uppväxt.

Den traditionella berättelsen om Sverige – den som fokuserar på kungar som Karl XII, Gustav II Adolf eller trettioåriga kriget – behöver utmanas och breddas. Den är skriven ur ett manligt ovanifrånperspektiv och har osynliggjort många händelser, erfarenheter och människor som skapat det land vi lever i idag.

Historiens kungar och generaler må ha velat bli ihågkomna som viktiga storheter, men det är knappast dem vi har att tacka för kvinnlig rösträtt, avskaffandet av slavhandeln eller transpersoners kamp för rätten till den egna kroppen och identiteten.

Historia kan vara en radikal kraft för människor och därför krävs att vi kompletterar historieskrivningen med fler erfarenheter och berättelser, vilket skapar större plats för identifikation.

I UR:s historieserie ”Nationen”, där jag är en av programledarna, tittar jag närmare på transbegreppet och hur transpersoner har levt genom historien. Andra avsnitt tar till exempel upp synen på människor med funktionsvariationer, Sveriges slavhandel, kvinnliga pionjärer och bildandet av nationalstaten. Jag tror att vi får en mer nyanserad förståelse för vår historia om vi breddar bilden av vilka som faktiskt befolkat och verkat inom vår nation.

Med nya aspekter handlar exempelvis 1600-talet lika mycket om svensk slavhandel och drottning Kristinas transhistoria, som den traditionella berättelsen om stormaktstiden.

Kunskapen om transpersoners liv och villkor finns nu. Det är vårt ansvar gentemot tidigare generationer som kämpat att sprida berättelserna vidare. Det är mitt ansvar som transaktivist. Men ansvaret vilar även på dig, oavsett om du är transperson eller ej.

Framförallt har de offentliga institutionerna – som museer, skolor och teaterscener – ett gemensamt ansvar att inkludera fler perspektiv och ge en mer nyanserad bild av Sveriges förflutna.

Historia kan vara det mest angelägna, dynamiska och mångfacetterade ämne som finns.

Låt oss ta vara på just detta.


Aleksa Lundberg, skådespelare, journalist och en av programledarna för UR:s ”Nationen”.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln