Jag orkar inte med denna vämjeliga vänlighet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-12
Lisa Magnusson om att vara rörelsehindrad
Jag trodde länge att jag bara var väldigt vig. Sedan sabbade jag högra knäet (ingredienser: bröllop, sen kväll, champagne, improviserad fotbollsmatch, regnvåt gräsmatta, högklackat). Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände, men knäet svullnade upp och jag fick gå med benet spjälkat i flera veckor. Sjukgymnasten sade till mig att jag måste vara försiktig, jag är överrörlig. Så jag har varit försiktig. Fast det hjälpte inte. För ett par dagar sedan: Jag skulle vända mig om och hela kroppen följde med, utom mitt högra knä som gick ur led och fastnade på utsidan av benet. Och nu sitter jag här med benet spjälkat igen och tycker jättesynd om mig själv.
Det är helt i sin ordning att tycka synd om sig själv när sådant här händer, det har man rätt till tycker jag. Man har också rätt att beklaga sig för alla man känner, och inte känner, på det att man kan inhösta lite välbehövliga sympatier. Syndtyck är ganska skönt ibland. Vad som däremot inte är skönt är fullständiga främlingars filantropiska flin. Jag hade helt glömt bort hur det var förra gången.
Hur dum jag kände mig först, där jag haltade fram, hur jag blev surare och surare. Som rörelsehindrad är man en abnormalitet. En accepterad abnormalitet, visserligen, så folks goda hjärta förbjuder dem att göra det de vill göra, dvs stirra och gapa. Istället alltså de där filantropiska flinen. Inte för ett ögonblick inbillar jag mig att det är samma sak att hoppa fram på kryckor med spjälkat ben som att sitta i rullstol och kanske till och med vara spastisk och dreglande, men mekanismerna bakom folks reaktioner är precis desamma. Jag vet, för jag har själv varit en av dem som leeer välvilligt mot de stackars lytta och lama. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade, jag tror att jag kanske ville visa vilken god människa jag var och att jag SER dem och KÄNNER MED dem. Som om de behöver mitt eller någon annans medkännande godkännande.
Och nu sitter jag alltså här med benet spjälkat igen och alla är idel varma syndtyckarsmil, och jag vet inte hur jag skall stå ut med min omgivning. Visst, det är skitsvårt att veta hur man skall bete sig när man möter personer som sitter i rullstol och sånt. Vart skall man titta? Kan de bara inte gå eller är det annat som är fel också? (Eller är de bara lata?) Jag förstår att det bara handlar om osäkerhet, att folk inte menar något illa. Men jag orkar inte med denna vämjeliga vänlighet, dessa medlidsamma blickar som klappar en på huvudet och viskar om vidsynthet och torkar en osynlig tår från ens kind. Det finns inget som bryter ned karaktären så mycket som det. Andra människors tillkämpade barmhärtighet, det är helvetet, det.
Lisa Magnusson