Era dubbla boenden göder politikerföraktet

Debattören: Nu krävs det en oberoende utredning om regler och kontroll

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-05-07

Allt tyder på att den senaste tidens skandaler ökar politikerföraktet, vilket blir ett hot mot demokratin, skriver Olle Wästberg. Till vänster moderaten Erik Bengtzboe som lämnade sina uppdrag i riksdagen efter Aftonbladets granskning.

DEBATT. Ett antal riksdagsledamöter har formellt bott på udda ställen i sin valkrets, men i realiteten med sin familj i Stockholm och tagit ut stora bidrag för sitt boende. Aftonbladets granskning har gjort att skandalerna duggat in de senaste månaderna och att flera ledamöter tvingats avgå.

Detta leder till ett sjunkande förtroende för politiker. Expressen skriver i en ledare om ”riksdagsfrälset”, något som illustrerar att de folkvalda inte ses som väljarnas representanter utan som en överhet.

Sverige är tämligen unikt i att inte kräva att valda ska bo i sin valkrets. Det bidrar till klyftan mellan väljare och valda. Många väljare upplever att de utser någon till ett jobb, inte att de ger förtroende till en representant. Det är ingen slump att uttrycket ”förtroendevald” som beteckning på politiker tycks ha försvunnit.

Om riksdagsledamöter i högre grad var närvarande i sin valkrets skulle väljarna ha lättare att identifiera sig med dem. Dessutom skulle de sannolikt veta namnet på sin företrädare i riksdagen.

I Storbritannien vet väljarna ofta vem som representerar deras valdistrikt. I Sverige är det en ovanlig kunskap, vilket inte bara har med valsystemet att göra.

Det är naturligt att ledamöter vill bo med sin familj. Att ha riksdagsledamöter som nonchalerar sina barn är ingen höjdare. Skulle vi införa en regel att man måste bo bland sina väljare vore det rimligt att kräva långt mindre närvaro i Stockholm.

I och med att riksdagen upphört med kvälls- och nattplenum kräver debatter och voteringar flera dagars närvaro varje vecka. Går vi tillbaka 70 år i tiden var det ett deltidsjobb att sitta i riksdagen.

Även om vi behåller formell heltid vore det bra att ledamöterna tillbringade långt mer tid hos sina väljare, som de ju ska företräda. Det skulle göra riksdagen mer representativ.

Fram till 60-talet fick ledamöterna ingen ersättning för sitt boende i Stockholm. De hade dock gratis resor på SJ och jag vet en folkpartistisk riksdagsman som brukade ta nattåget till Nässjö, i morgonrock springa över plattformen och med det andra nattåget anlända tillbaka till Stockholm.

När riksdagen 1971 flyttade till provisoriska lokaler – i nuvarande Kulturhuset vid Sergels torg – kunde ledamöterna bo i sina arbetsrum.

De upprepade exemplen på trixande med ersättningar måste leda till en oberoende utredning om reglerna och kontroll av hur de följs. Det skulle dessutom inte skada med en grundlagsutredning om riksdagsledamöternas ställning.

En sådan utredning borde ta upp en rad saker: Den lokala förankringen, ersättningsnivåerna, rätten till sidouppdrag – aktuellt efter Liberalernas katastrofala hantering av EU-parlamentarikern Cecilia Wikströms styrelseuppdrag i några företag.

De politiska partierna har blivit allt mer toppstyrda; allra mest Sverigedemokraterna. Samtliga partiledningar har lagt beslag på det ekonomiska ledamotsstödet – som kom till för att stärka ledamöternas ställning och göra det möjligt för dem att ha assistenter som skulle kunna stödja utskottsarbetet och hålla kontakt med de lokala väljarna. I praktiken har ledamotsstödet försvunnit.

För en del år sedan skrev dåvarande moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson en bok från sina riksdagsår. Den hette karaktäristiskt nog ”Knapptryckarkompaniet”. Ska politiker få större förtroende och valen uppfattas som meningsfulla är det nödvändigt att de valda är bättre lokalt förankrade, men också och har större möjlighet att agera självständigt.

Allt tyder på att den senaste tidens skandaler ökar politikerföraktet, vilket blir ett hot mot demokratin. Det leder till framgångar för högerpopulisterna i och med att allt fler väljare proteströstar i stället för att stödja dem de skulle kunna uppfatta som sina representanter.


Olle Wästberg, tidigare bland annat riksdagsledamot (L) och ordförande i Demokratiutredningen


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.