ÅSIKT

Kristersson spelar falskt – och räknar med SD

Peter Hultqvist: M-ledaren lägger dimridåer och hoppas att väljarna inte upptäcker bluffen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Kristersson försöker med sina dimridåer rida två hästar samtidigt och hoppas på att väljarna inte upptäcker falskspelet, skriver Peter Hultqvist. Bilden är ett montage.
DEBATT

DEBATT. Ulf Kristersson gled in som moderaternas nya frälsare när Anna Kinberg Batra slutligen avgick. Sedan dess har han försökt placera sig som en person som befinner sig flytande ovanpå vad reellt politiskt hantverk kräver. Talen är allmänt hållna och ofta icke konkreta på en nivå som syftar till att undvika kritik eller att framstå som kontroversiell.

Han verkar trivas bättre i relativt syrefattiga luftskikt där kravbilden är betydligt lindrigare än vad en statsministers hantverk kräver.

Till och med när tydligheten ska vara stor så hänger frågetecken kvar i luften. Mest uppenbart blir detta i förhållande till Sverigedemokraterna. De ska, enligt Kristersson, inte ges politiskt inflytande och något samarbete ska inte förekomma.

Men möjligheten att ta SD:s stöd i anspråk för att själv nå statsministerposten utesluts inte.

Självfallet är detta en från trovärdighetssynpunkt dubbelbottnad ståndpunkt. Kristersson försöker med sina dimridåer rida två hästar samtidigt och hoppas på att väljarna inte upptäcker falskspelet.

Saken blir inte bättre av att Moderaterna just nu tycks finna sig i någon sorts auktioneringsfas med Sverigedemokraterna där man tävlar om vem som kan vara mest hårdhänt i frågor som rör flyktingar. Men här är det självfallet andra än Kristersson som lortar ned fingrarna.

Kristersson begriper självklart också att försämrad arbetsrätt, högre hyror via så kallade marknadshyror, skattesänkningar där de rika får största andelen och privatiseringar går väl ihop med Sverigedemokraternas politiska högeragenda.

Självklart räknar han med politiskt stöd från SD för stora delar av sin politik. Det vi nu ser är förpositioneringar från den moderata sidan som, om olyckan är framme, ska falla ut i politiska resultat.

I kombination med detta dubbelspel så finns en uppgivenhet hos Kristersson. I ett uttalande säger han att ”vi måste inse att de grova brotten och våldtäktsproblematiken är här för att stanna”. Politiska ledares uppgift borde vara att få ett slut på detta, inte att passivt acceptera ett så negativt tillstånd.

En statsministerkandidat med den inställningen är fel person. I stället måste det politiska målet vara att hårt bekämpa denna kriminalitet för att få stopp på det hela.

Samma dryga uppgivenhet uppvisar Jimmy Åkesson när han talar om ett krig som i vissa förorter är förlorat.

I Uppsala har brottsdrabbade områden rätats upp av effektiva polisiära insatser som Stefan Löfven har lyft fram och hyllat. Jag minns också hur effektivt störningsarbete och samverkan mellan myndigheter gjorde slut på den så kallade familjens brottshärjningar i Borlänge för många år sedan.

Visst går det, om viljan finns! Men nu tycks Åkessons och Kristerssons mest vara ute efter att vinna snabba politiska poäng och inte att göra något åt situationen. Då tror man tydligen att uppgivna uttalanden av detta slag går hem.

Sedan kan vi betrakta hur Kristersson håller sig så långt borta som möjligt från den moderata vårdskandalen i Stockholms län. Där har moderaterna styrt i 12 år och genomfört ett ideologiskt experiment som lett till just nu 600 stängda vårdplatser, brist på personal, slarviga upphandlingar, skenande kostnader och en i många stycken dåligt skött sjukvårdsförvaltning.

Det som skulle bli ett skyltfönster, blev ett skamligt exempel på misslyckad sjukvårdspolitik. Nu blir hela detta haveri också föremål för en statlig översyn.

Stefan Löfven har lett Sverige genom många krissituationer och blindskär under de gångna åren. Det finns en stabilitet och trygghet i hans ledarskap. Kristersson är ett synnerligen oprövat kort. Under sin tid som socialförsäkringsminister gjorde han sig i regeringskansliet känd som mannen med de stora våndorna där beslut återkommande sköts upp som ett resultat av Kristerssons tvekan. Handlingskraft är tydligen inte hans signum!

Ett av de politiska vägval vi står inför är trygghet och stabilitet mot ett oprövat och instabilt alternativ där högerextrema Sverigedemokraterna tycks ingå i kalkylen.


Peter Hultqvist


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM