Nej tack, jag vill inte bli svensk

Debattören: Jag föredrar friheten att välja bort och behålla från mina två kulturer

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-06-07 | Publicerad 2018-06-06

Jag är tacksam över att jag inte är svensk och vill heller inte vara svensk för att jag ser brister i den rådande kulturen, skriver Menekse Mermer.

DEBATT. Nationaldagen väcker känslor hos mig och hos andra. 
”Klart du ska fira nationaldagen för att du är väl svensk!”, får jag höra.

”Nej tack!”, svarar jag.

Jag vet att mitt svar provocerar, för att det finns de som blir kränkta av att jag inte vill identifiera mig som svensk. Hur kan man inte vilja vara svensk? Svenskar som är så himla perfekta...

Egentligen tycker jag att ämnet är uttjatat och jag är i ärlighetens namn trött på individer som lider av hybris när det kommer till den egna etniska gruppen.

Det finns de som av välvilja vill inkludera och identifiera mig som svensk. De understryker att jag är lika mycket värd som alla andra – eller så vill de höra mig säga att jag har för avsikt att bli svensk.

Och så finns det de som av illvilja vill exkludera mig och identifiera mig som icke svensk genom att påpeka att ”du är inte svensk, det ser man ju...”.

De anser sig per automatik vara bättre då mina gener och min kultur, enligt dem, är sämre. De vet att den etniska svensken är normen och att de är priviligierade. De vill gärna bevara denna hierarki och fortsatt bibehålla mig som en andraklassens medborgare.

Faktum är att endast jag kan identifiera vem och vad jag är. Det är min känsla av tillhörighet som avgör och ingen annans etikett. Men nej, jag känner mig inte som svensk eftersom jag invandrade till Sverige 1986 (10 år gammal) och hann få en annan kultur som barn.

Enligt mina pass är jag både svensk och turkisk medborgare, vilket ger mig samma rättigheter enligt lag i båda länderna även om diskriminering sker i både Sverige och i Turkiet gentemot minoritetsgrupper. Även jag är priviligierad – men i Turkiet eftersom jag är etnisk turkiska.

Jag är tacksam över att jag inte är svensk och vill heller inte vara svensk för att jag ser brister i den rådande kulturen.

Jag vill aldrig anamma det asociala beteendet som finns utan alkohol eller den där omänskliga inställningen att rätt ska vara rätt i alla lägen. Den som inte kan ta diskussioner och är livrädd för konflikter som ändå är en del av livet i alla typer av relationer, den som aldrig kan bjuda på minsta lilla för att mitt är mitt och ditt är ditt.

Tystnaden i en hiss på två kvadratmeter när man möter en granne, de som stirrar i taket i t-banan för att undvika att blickar möts, de som stör sig på att det existerar gråtande barn i samhället, de som inte bryr sig om sina äldre för att de inte har nytta av dem längre, de som söker efter konsensus i alla diskussioner, de som tycker att alla skall vara ”lagom” och aldrig våga sticka ut.

De som låter äldre, gravida och barn stå i t-banan, de som aldrig vågar säga ifrån när de ser främmande behandlas illa, den som reagerar på fem minuters försening. Listan kan bli väldigt lång.

Eftersom jag har levt i Sverige större delen av mitt liv har jag anammat en del från den svenska kulturen men jag har noga valt ut diamanterna och bevarar dem i sammet. Det som jag nämner ovan håller jag långt bort från mitt leverne.

De invandrare som påstår att de inte påverkas av den svenska kulturen har noll insikt. Även en sten påverkas av miljön år för år, den slipas, ändrar färg och tar nya former. Samtidigt är det knappast så att en invandrare känner sig som svensk bara för att personen talar flytande svenska, något en del etniska svenskar ser som ett krav för att tillhöra det svenska samhället.

Om jag inte identifierar mig som svensk, ja, då måste jag vara turkiska!

Nej tack.

Detta provocerar en del turkar och de ser på mig som en stackare med vilsen själ som har glömt min kultur och blivit svensk. Hur kan man avsäga sig sin turkiska identitet? Turkar som är helt perfekta...

Det var ett enkelt val, för att jag är extremt trött på kraven att ständigt vara närvarande på släkt och vänners alla viktiga dagar. Jag skulle behöva säga upp mig från arbete för att hinna med alla uppvaktningar som aldrig tar slut.

Om jag uppvaktar den ena och inte den andra blir det sura miner. Jag har begränsat mig till bröllop och begravningar. Allt prat om andra, vem har gjort vad med vem och hur, är så outvecklande och ointressant och dessutom skadar det individen som är ämnet för dagen. All den plåga som man måste genomlida när man får gäster – städa med klorin i timmar och göra 12 rätters middagar.

Alla förväntningar och ojämlika krav på kvinnan. Kön-, klass- och åldershierarkier som ständigt är närvarande och förtryckande. Även här kan jag göra listan lång. 

Men tack och lov finns det sidor som överträffar den svenska kulturen och dem håller jag kär och bevarar – resten avsäger jag mig från.

Jag identifierar mig varken som svenska eller turkiska men gärna som en medborgare. Jag är stolt, lycklig, rik och oerhört tacksam som lever i två olika kulturer. Det ger mig perspektiv och ett kritiskt tänkande kring alla många gånger onödiga normer som samtliga samhällen har.

Det ger mig alternativ i mitt leverne vilket leder till frihet. Friheten att välja bort och behålla. Insikten i vad som gör mig lyckligare. Acceptera mig själv och våga vara jag eftersom jag vet att jag är bra oavsett om jag är normbrytande enligt den ena eller den andra gruppen. För att med facit i hand är ingen kultur perfekt och jag är helt nöjd med att inte vara perfekt själv.

Alldeles för många oavsett etnicitet har en förskönad och romantiserad bild om den egna etniska gruppen och lider rent ut sagt av hybris. Samtliga etniska grupper borde inse att det finns för- och nackdelar i alla kulturer. Då hade vi levt i ett samhälle som hade utvecklats till det bättre, ett samhälle som är mer accepterande. Och vi hade fått lyckligare individer.

PS! Jag vill understryka att min text gäller en del individer och inte en hel grupp av etniskt tillhörighet.


Menekse Mermer, socialsekreterare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.