Vi kan bemästra ebola-epidemin
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-10-08
Sven Britton: Sverige och övriga rika världen måste skicka hjälp nu
I begynnelsen av HIV-epidemin målades bilden av en civilisationernas utplåning upp, även av människor som inledningsvis hade hög trovärdighet. Historien tycks upprepa sig nu med ebola. Till och med den borne utvecklingsoptimisten Hans Rosling talar nu i termer om ”skogsbrand” och ”risk för miljontals smittade innan årets slut”.
Det är illa nog som det är och behövs verkligen inga illa underbyggda domedagsprofetior. Sådana försämrar möjligheterna att bemästra infektionen och hjälpa de människor som drabbats eller riskerar att få sjukdomen.
Ju värre skräckbilder som målas upp, desto svårare blir det att få utbildat folk att åka till de drabbade områdena för att hjälpa till med den sjukvård som nu inte finns där men som skulle rädda många liv och i förlängningen också stoppa infektionen. Jag tänker själv – om jag får familjens tillåtelse – anmäla mig och hoppas jag inte faller för åldersstrecket.
De första som var på plats när omfattningen av epidemin blev känd för omvärlden var kubanerna och deras sjukvårdspersonal är trots små resurser fortfarande igång och gör det arbete vi från den rika världen borde ha börjat för länge sedan. Men kubanerna saknar de resurser som behövs för att sätta upp så stora fältsjukhus som nu behövs för att garantera god, avancerad vård och samtidigt säkra omständigheter för vårdpersonalen.
Det är här Sverige kan komma in, i samarbete med andra EU-länder och USA. Det är viktigt nu att de svenska landstingen är generösa med att bevilja tjänstledighet för de anställda som efter utbildning via MSB (Myndigheten för Samhällsberedskap), Läkare Utan Gränser och Karolinska Institutet är villiga att arbeta på plats.
Det här är en mycket allvarlig infektion men flera omständigheter talar för att den kommer att gå att få bukt med. Inkubationstiden är kort, i genomsnitt drygt en vecka (jämfört med HIV där den är mellan två och fem år) vilket gör att det är lätt att spåra smittkällor. De som överlever infektionen –och det borde gå att få upp till minst 80 procent om tidigt insatt blod- och vätsketerapi kan ges – utvecklar en steriliserande immunitet (vid HIV finns ingen sådan) som gör att de inte längre är mottagliga och kan därför med fördel arbeta i ebolasjukvården. Ett vaccin borde kunna utvecklas snabbt med utgångspunkt från denna immunitet, i synnerhet som virusets hela arvsmassa är kartlagd.
Vi kommer nog att även i fortsättningen behöva torka tårarna med handskar då det gäller ebola. Men med bättre kännedom om hur och i vilken grad virus smittar kan vi förhoppningsvis i sinom tid komma ifrån behovet av de rymddräkter som nu används (den gör att det bara går att arbeta under än en timme i taget, på grund av värmen inne i dräkten och ute i den fuktiga västafrikanska hettan).
En första kontrollerad indikation på smittsamheten kommer inom några dagar. Då vet vi hur många smittade det blir bland de noggrant observerade, enligt uppgift 80 personer, som varit i kontakt det första fallet av ebola i USA innan patienten isolerades.
Sven Britton,
Professor infektionssjukdomar,
Karolinska institutet