Sossar, skäms inte över arbetarklassen

SSU:are: Ett samhälle som inte står upp för arbetarna är fegt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-08-06

Vi är Arbetarepartiet och borde visa att vi är stolta över det, skriver Emil Nordfjell (SSU).

DEBATT. Nu är det sommar och sol som äntligen gäller, och ett givet inslag i sommarvärmen för miljoner svenskar, det är att lyssna på ”Sommar i P1”.

Oavsett om det är för livsödena, ASMR-ljuden från mun mot hypermodern mick, eller om det är för något annat så kan nog många hålla med mig när jag säger: det är riktigt bra lyssning. 

Men en sak stör jag mig på. 2019 kan vi lyssna till 60 sommarpratare. Vi får höra på författare, radiopersonligheter, direktörer och akademiker. Vi får höra på transpersoner och CIS-personer, progressiva och anti-typ-allt-vad-skatt-heter-människor, män liksom kvinnor. Men en grupp lyser verkligen med sin frånvaro. 

Jag talar om arbetarklassen. Ni vet, som min mormor, som jobbat i bokhandel utan fin utbildning hela sitt liv.

Som min farmor, som suttit år ut och år in i kassan på Konsum. Som min vaktmästare till farfar, min lastbilschaufför till pappa eller min mamma som jobbat som personlig assistent och spenderat flera år i försäkringskassans klor. 

Ni vet, den arbetarklassen. Vanligt folk, som vissa brukar kunna säga. Den grupp människor som jag är så oerhört stolt över att tillhöra.

Arbetarklassens berättelser får allt för sällan höras och därmed tappar vi viktiga perspektiv på hur samhället ser ut. På hur det också kan se ut.

En frisör har inte alls samma status som en entreprenör, fastän frisörer genomgår år av utmanande utbildning och praktik. Varför får vi inte höra om frisörens kreativa och ständigt utvecklande arbetsplats i radio? Eller om ställningsbyggarens vackra vyer och samtidigt livsfarliga höjder? 

Detta – makten i vems perspektiv som gäller – gäller även mellan arbetaryrken. Ordet arbetare för oftare mina tankar till en ställningsbyggare än till en kommunalare och jag gissar att jag inte är ensam. Det yttrar sig i att vi i praktiken inte fått arbetskläder på många enheter inom omsorgen.

Storbankerna fick krisstöd, men vi har inte råd med att prioritera vårdbiträdenas arbetsmiljö.

Enligt vissa har arbetarklassen och arbetaryrken alltid haft lägre status. Som min systers lärare som frågade hur mina föräldrar kunde ha en sån begåvad dotter. Som ”Sommar i P1” som valt att helt utesluta arbetarklassens berättelser från att höras.

Arbetarklassen är de som bakar vårt bröd, plogar våra vägar, tar hand om våra åldringar och stöttar våra barn i skolorna. Du är säkert tacksam för det arbetare gör. Du kanske till och med är det själv.

Men för vissa kommer alltid vissa vara finare än andra. Ett samhälle som skäms över sina arbetare känns fegt, på samma sätt som William Spetz karaktär i ”Störst av allt” ljuger och kallar sin taxichaufför till far för läkare. 

Att jag varit bland de som presterat bäst på alla skolor jag gått på har varit min bedrift i en skola som försökt vara jämlik och i ett land som försökt vara detsamma.

Att jag vill och borde kunna bli vad som helst, alldeles oavsett om min pappa har noll eller trehundratrettio högskolepoäng borde vara lika självklart som att jag skulle sikta på att också köra lastbil eller jobba som kassör. Det är det som är ett jämlikt samhälle. 

Arbetarklassen lämnar. De lämnar etablerade partier i val efter val och vill hellre se rasister beredas makt än något av etablerade partierna i sjuklövern. De har sämre hälsa än de med högre utbildning, de har kortare liv.

De får inte ens höra någon som liknar dem på radion eller se en parlamentarisk majoritet som faktiskt gagnar dem.

Här har vi sossar rätt till självkritik i de egna leden. Vi är Arbetarepartiet – partiet för bagaren, träslöjdsläraren och barnmorskan. Vi borde visa att vi är stolta över det.

I EU-valet marknadsfördes Heléne Fritzon som före detta statsråd – trots att hon är lika mycket före detta lärare. Tror vi verkligen att personerna vi träffar via hemtjänsten, skolan och vården – hellre röstar efter vackraste titeln, och inte samhörighet med politikern på valsedeln?

Det finns så mycket stolthet i exempelvis läraryrket att ta vara på. Inte nog med att majoriteten av riksdagen struntar i arbetarnas rättigheter, arbetarepartiet missunnar dem att se arbetare på självaste valsedeln.

Jag menar inte att det är fult att vara akademiker. Det är det verkligen inte. Fler borde snarare ställa sig frågan – den som jag brottats med som arbetargrabb från Norrland, med stora drömmar: hur ser jag på arbetare? 

Vad jag menar? Vi får i sommar höra 60 berättelser om livsöden och perspektiv. Min uppmaning är att låta fler höras. När alla berättelser räknas är vi på riktigt på väg mot ett jämlikt samhälle.


Emil Nordfjell, SSU:are och S-debattör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här