Vi måste våga ta strid mot klimatförnekarna

Debattören: Det kan vara obehagligt – men är nödvändigt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-08-15

Klimatförnekarna är ganska talrika och de resonerar ungefär som Donald Trump. Det kan vara ganska obehagligt att diskutera klimatet med dem – men det finns argument som fungerar bättre än andra, skriver Eva-Lotta Funkquist. Bilden är ett montage.

DEBATT. Om jordens befolkning gjorde ett lika stort klimatavtryck som vi svenskar gör, skulle vi behöva 4,2 jordklot i stället för det enda vi har. Omställningen till ett hållbart samhälle måste börja och den måste börja nu.

Vi vet vad vi måste göra och vet vi inte så är svaret en googling bort: sluta använda fossila bränslen, ät klimatsmart, se över vårt boende och vår konsumtion – eller sluta flyga, åk kollektivt eller gå och cykla. Ät huvudsakligen vegetariskt, källsortera och köp begagnat. Det är bara att köra igång!

Men det händer inte. I stället rapporterar flygbolagen om biljettförsäljningsrekord och om svenskar som flyger på weekendresor till Mallorca. Julhandeln och nybilsförsäljningen slår rekord, år efter år.

Jag diskuterar miljö så fort jag får tillfälle och jag har upptäckt en omständighet. Klimatförnekarna är ganska talrika och de resonerar ungefär som Donald Trump. Klimathotet är en bluff och de behöver inte förändra sig. De kan fortsätta att köra sina bensinbilar och de är inte beredda att göra några uppoffringar för klimatets skull och när man diskuterar de här frågorna blir de arga. De vill inte ens höra någon prata om klimathotet och anklagar oss som gör det för att förstöra stämningen.

Vilka är de då, klimatförnekarna? Det finns faktiskt beskrivet och det finns ett samband mellan att vara klimatförnekare och att ha auktoritära attityder och ett behov av bibehållet status quo. Klimatförnekare har oftare en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet) och en benägenhet att försöka undvika oro, och slutligen, de är oftare av manligt kön.

Om ni undrar så kan det vara ganska obehagligt att diskutera klimatet med klimatförnekare. Det är lätt att tystna när välutbildade människor skriker en i ansiktet. Kirsti Jylhä, Uppsalaforskare som studerat personer som är klimatförnekare, kommer med ett råd. Använd argument som klimatförnekaren själv tjänar på. Sådana argument har klimatförnekaren mycket lättare att ta till sig.

Jag hade inte besökt kretsloppsrummet på åratal. Sakernas tillstånd gjorde mig nedstämd. Det fanns fraktioner för allt man kunde vilja kasta. Trots det var kärlen med brännbart alltid fulla och alla andra kärl alltid halvtomma.

Men så tänkte jag om. Var inte problemet att kärlen för brännbara sopor stod där? Och då ingen sa något kastade alla sina sopor i dem? Människor vill egentligen göra rätt, men om det är väldigt enkelt att göra fel så kommer en stor majoritet att göra fel.

Jag föreslog att vi skulle ta bort ett kärl. ”Det kommer aldrig att fungera”, sa styrelsen, men vi gjorde det ändå. Vi genomförde en enkel informationskampanj: ”Under diskbänken är det bra att ha kärl för matavfall, pappersförpackningar, plast, glas och metallförpackningar. Något kärl för brännbart behövs inte”.

Vi väntade oss bråk, men något märkligt inträffade, de boende blev glada, faktiskt oproportionerligt glada! Vi tog bort två kärl till och de brännbara soporna har minskat med 83 procent på ett par år och de minskar fortfarande. Den stora majoriteten hade ändrat beteende och attityd.

Men i diskussioner blir klimatförnekaren ofta oresonligt arg och som diskussionspartner är det då lätt att tystna. Jag menar att i detta ligger en del av problemet. Om den stora majoriteten ska ändra attityder och beteenden måste vi börja våga säga ifrån.

Alla vi som förstår att klimathotet är på allvar måste börja ifrågasätta människors val av flygresor, excesser i boendet, bilar och annan konsumtion. Naturligtvis är ingen svensk perfekt i sin anpassning till ett hållbart samhälle. Vi kan alla bli bättre och det kommer att ta tid att nå målet. Men vägen dit kommer att gå mycket fortare om vi hjälps åt att ta steg för att förändra hur vi lever. Och egentligen har vi ju varken val eller tid, klockan är fem i tolv.


Eva-Lotta Funkquist, universitetslektor, barnsjuksköterska, barnmorska


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln