Nej, alla lärare är inte förtjänta av högre lön
Debattören: Att en lärare är behörig innebär inte alltid att personen är kompetent
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-08-22 | Publicerad 2017-08-17
DEBATT. Skolorna har startat och som vanligt är ett stort nyhets- och samtalsämne bristen på behöriga lärare. Lösningen hävdas närmast unisont vara högre lärarlöner, vilket framhålls som en självklarhet.
Sällan diskuteras om det är nödvändigt eller ens särskilt bra med behöriga lärare. Eller om gruppen är förtjänt av högre lön eller om detta löser några problem.
Sedan lång tid tillbaka har läraryrket fallit i status och skolan fungerat allt sämre. Egentligen borde nästan samtliga utbildningsministrar under lång tid tillbaka varit föremål för misstroendevotum i riksdagen – de har misslyckats långt mera och i mer grundläggande hänseenden än de som nu har fått gå i anslutning till IT-härvan på Transportstyrelsen.
Antalet sökande till lärarutbildningarna har varit ganska få och intagningspoängen mycket låga. Lärarhögskolorna har dåligt rykte, anses vara slappa och inte så relevanta. En lärarutbildning säger föga om förmåga eller lämplighet. Det innebär att en lärarutbildad person inte behöver vara särskilt duktig.
Jag undervisar en del på rektorsutbildningar och har frågat några hundra rektorer om de ibland ställs inför valet att anställa en behörig eller en bra lärare. Så gott som alla har svarat ja på frågan, ofta med emfas.
Säkert lär sig många en hel del på lärarutbildningar men det innebär inte att de är bättre än andra. Med all sannolikhet skulle skolan tjäna på att ha friare händer att anställa personer med höga gymnasiebetyg och en del akademisk utbildning samt visad förmåga att skapa studiero än att vara bunden av den besynnerliga idén att genomgången lärarutbildning är allena saliggörande ifråga om kompetens.
Men den tanken tycks inte föresväva skolmyndigheter och ansvariga politiker – troligen mest intresserade av att hålla lärarfacken på gott humör och leverera enkla skenlösningar till allmänheten. Och med ointresse för att göra något på allvar åt skolans problem. Allt svagare massmedia alarmerar om brist på behöriga lärare – utan att resa frågan hur viktigt detta är.
Högre lärarlöner? Ja, gärna, om lärarna är förtjänta av detta eller jobbar under särskilt svåra villkor. Men kanske inte för att man med svaga gymnasiebetyg lyckats ta sig in på och ta sig igenom en dålig lärarutbildning. De löner man hade innan lönelyften kan motsvara förmåga och arbetsinsats i många fall.
En variant vore att utvärdera prestationer, ta reda på hur mycket eleverna lär sig och hur bra klasser och skolor fungerar, genom externa inspektörer som inte – som nu Skolinspektionen – i första hand ser till att regelverket följs till punkt och pricka. Dessa kunde till och med bistå med betygssättande. Och motverka den glädjebetygskultur som nu tycks vara etablerad och som visar att förmåga och integritet hos många rektorer och lärare sviktar betänkligt.
Och de lärare som vid besök och ordentlig granskning visar sig ha bra lektioner och ha, i förhållande till förutsättningar, jämförelsevis bra resultat, kan vara förtjänta av högre löner. Det gäller knappast alla.
Lönefrågan är dessutom troligen kraftigt överdriven som förklaring till lärarbrist. Folk lämnar eller avstår knappast från lärarjobbet på grund av lönen. Den är ju i stort sett känd för den som börjar lärarutbildning och få med lönemaximeringsambitioner borde vilja bli lärare.
Ett troligen större problem är den på många ställen usla arbetsmiljön. Den blir ju inte bättre av någon tusenlapp extra i lönepåslag. Här fordras snarast andra insatser, typ kuratorer och på vissa ställen till och med personer som kan utöva auktoritet, hantera specialklasser och med möjligheter till sanktioner och mer tolerans för lärare som tappar tålamodet. (Att Skolinspektionen hårt drivit ett fall till domstol med en lärare som givit en elev en örfil efter att ha blivit spottad i ansiktet kan nog få en hel del att tvivla på klokskapen i att välja läraryrket.)
Men detta är svårare att diskutera – det låter gammaldags och auktoritärt – jämfört med löneprat. Fackföreningar älskar det senare och alla kan utan att riskera mothugg framhålla betydelsen av högre lärarlöner. Och det är alltid frestande kräva mer i lön då man är missnöjd. Men det är en alltför lätt lösning – resurserna borde kanske läggas på annat i stället, som möjliggör en bättre arbets- och studiemiljö.
Avslutningsvis bör frågan om högre löner för lärare sättas i ett sammanhang. Högre löner för lärare, ja, och för poliser, militärer, socialsekretare, sjuksköterskor och undersköterskor kan man spontant tycka. Men högre löner är bara värt något om andra får jämförelsevis lägre löner. Sällan sägs något om vilka som bör släpa efter i löneutvecklingen.
Mats Alvesson, organisations- och ledningsforskare vid Lunds Universitet. Studerar bland annat funktionell dumhet. Han har bland annat publicerat ”The Stupidity Paradox. The power and pitfalls of functional stupidity at work” (med André Spicer).
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.