IS-terroristerna går fria hemma i Sverige

Hanif Bali: I stället för att stoppa dem fokuserar ni på min ton i debatten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-02-18

Fler journalister har frågat mitt parti vad de tänker göra åt mig och min ”ton” än vad de frågat partiledare om vad de ska göra för att stoppa inflödet av IS-terrorister, skriver Hanif Bali (M).

DEBATT Jag tittar på en bild på en sju månader gammal bebis klädd i en vit helkroppspyjamas. En av ärmarna hänger tom för han saknar en arm.

Sukaina Ali Younis, grundaren av ett barnhem i Mosul, Irak, beskriver vad som hänt honom.

”IS lämnade honom på marken för att lura irakiska soldater,” säger hon. ”Tre soldater försökte rädda barnet och en krypskytt sköt och dödade dem alla”.

Den irakiska armén skickade fram en tank, men innan den hann komma fram till barnet attackerades bebisen av en herrelös hund som drog iväg barnet i armen. När de räddade den lilla pojken blev de tvungna att amputera hans arm. De döpte honom till Hammoudi.

Jag har i dag fått kritik för att jag uttryckt mig för hårt om de IS-groupies som nu sitter fast i olika läger runt om i Mellanöstern och som ber sina före detta länder i väst om hjälp för att ta sig tillbaka.

2015 propagerade jag för tribunaler för att ställa IS-terrorister som tar sig tillbaka till Sverige inför rätta. Men det blev inget.

Senare samma år föreslog jag att göra en förändring i landsförrädarlagstiftningen för att kunna åtala IS-terrorister som återvände eller försökte ta sig till Syrien. Men det hände inget.

I dag har 150 personer som åkt till Syrien för jihad återvänt till Sverige. Sverige har fortfarande inte dömt en enda IS-terrorist för dess medverkan i en av de mest brutala mördarsekterna som funnits i modern tid.

Många av dem är kvinnor som åkte ner för att få gifta sig med sina jihadhjältar. De flesta av dem har tryckt ur sig en och annan unge väl på plats. Dessa barn använder de nu som ”Get out of Syria”-free cards.

Barnen är förvisso oskyldiga – men det är den sju månader gamla Hammoudi med. Varför ska barnen med inresta IS-föräldrar ha mer rätt till att komma hit än de yezidiska barnhemsbarnen som blivit föräldralösa på grund av IS-terroristerna?

Världen är full av oskyldiga barn – som om det någonsin har varit en biljett till Sverige. Barnen i Sukainas barnhem kommer aldrig se Sverige.

I dag har Anne Ramberg, Annika Strandhäll, Eva Dahlgren och andra vänstertyckonomer på olika sätt visat sitt ogillande för att jag ansåg dessa terrorgroupies borde få ruttna kvar i Syrien.

Morgan Johansson och andra politiker som yrar om domstol för dessa kalifatbrudar ljuger antingen för sig själv eller för andra. Det är för sent. Politiken har suttit på händerna. Lagstiftningsfönstret har gått ut.

Alternativet till att låta IS-gråterskorna ruttna kvar i Mellanöstern är att de går fria i Sverige. Tro inget annat.

Anne Ramberg, generalsekreterare för svenska advokatsamfundet skriver att jag inte hör hemma i "ett civiliserat och humant Sverige".

Samtidigt ser jag ett klipp som släpptes av IS strax innan många av dessa IS-brudar tog sig ner kalifatet för att bli belägrade av sina jihadister.

Den visar fyra män hängandes med armarna och fötter bakbunda från kedjor i en ställning med ansiktet vänd mot marken stirrandes på en oljepöl. Oljepölen tänds på och man hör männens skrik när de brinner upp levande.

Och så tänker jag på vad som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.

Det har varit viktigare för det politiska etablissemanget att klaga på min ton än att stoppa dessa människor att komma in i Sverige i fem år nu.

Fler journalister har frågat mitt parti vad de tänker göra åt mig och min ”ton” än vad de frågat partiledare om vad de ska göra för att stoppa inflödet av IS-terrorister.

Sveriges radio benämnde två IS-terrorister från Växjö som ”IS-aktivister”. Aftonbladet kallar dem för ”IS-resenärer”, SVT dem som ”IS-sympatisörer”. Dessa konstanta förmildrande omskrivningar är en orsak till varför svenskt politisk etablissemang inte bryr sig.

Det är orsaken till varför svensk politik behandlar IS-terrorister som fall för socialtjänsten eller som något Hem & skola-projekt.

Eva Dahlgren säger att hon kräks av mig. Jag ser en video när IS kastar en homosexuell man mot döden från taket av en byggnad i Raqqa.

Och så tänker jag på vad som får mig att kräkas.

Daniel Suhonen kallar mig för vidrig.

Jag läser om hur en IS-terrorist karvar huvudet av en fyraårig flicka samtidigt som hon skrek efter sina mamma på en gata i Raqqa, hur de stampade sönder huvuden på spädbarn, de dränkte människor levande i burar, hur de våldtog och urskillningslöst dödade.

Jag tänker på vad som är vidrigt.

Vad är den stora faran i att använda hårda ord mot dessa satans kreaturer? Vad är faran i att använda avhumaniserande ord om människor vars handlingar inte går att sätta ord på?

LO-pampen Mats Erikson, make till statsråd Ann Linde (S), säger att mina hårda ord mot IS visar att jag delar samma människosyn som dem. Likes från socialdemokratiska riksdagsledamöter haglar in.

Jag blir faktiskt ställd. Hur stort är hatet mot mig egentligen?

Min telefon ringer, det är min partiledning. De är arga över min ton igen. Jag tittar återigen på bilden på den sju månader gamla Hammoudi, som saknar en arm, innan jag svarar.


Hanif Bali, riksdagsledamot (M)
Texten har tidigare publicerats på Hanif Balis Facebook-sida.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.