Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-19
Katarina Wennstam: Kvinnorna offras i den manliga genikulten
En kvinnlig skådespelare som ska spela lik i en svensk deckare ombeds på inspelningsplatsen att öppna upp morgonrocken och visa lite mer av sina underkläder. Nog för att hon ska spela död, men meningen är tydligen att hon ska vara ett sexigt lik.
En annan skådespelerska som i en utdragen scen utsätts för en filmad våldtäkt säger i intervjuerna efteråt att hon inte minns något av filmningen, eftersom hon har ”förträngt det jobbiga”.
En skådespelerska på väg in på en teaterscen inför en fullsatt salong får av sin manliga motspelare frågan ”Har du fått nån kuk på länge?” sekunden innan hon ska gå ut ur kulisserna och möta publiken.
En annan försöker protestera när mannen hon spelar mot i en närgången scen passar på att klämma lite extra på hennes bröst och trycka in tungan mot hennes vilja. ”Har du ingen humor eller?” är hans svar när hon säger ifrån. En annan kvinna som protesterar mot en liknande behandling får höra att det ”krävs” för att få rätt ”energi” i spelet mellan dem.
Den svenska film- och teaterbranschen, liksom den internationella, har sedan urminnes tider hyllat det manliga konstnärskapet och i samma andetag blundat för alla de avarter på manlighet som följer av en sådan genikult. Ett fenomen som för övrigt märks i såväl artist- som dansvärlden, se bara den senaste tiden skriverier om sexuella trakasserier på både Kungliga Operan och i musikalen Cats.
Och trots att riktlinjerna när det gäller tolkning av just sexuella trakasserier är tydlig – det är den utsatta som avgör vad gränsen går – så griper chefer och kollegor in med försvarstal och ifrågasättanden.
Vissa verkar till och med anse att skådespelare, dansare och artister nog ska tåla en sexistisk ton på sin arbetsplats. Eller rättare sagt – kvinnor, ofta unga, ska inse att de får stå ut med kommentarer, flås och ovälkomna klappar från män, ofta äldre och mer erfarna. Det blir bättre med åren, som en erfaren kvinnlig skådespelare sa till mig.
Det finns ett konstant undervärderande av det kvinnliga konstnärskapet, ett ifrågasättande av att det som kvinnor har att berätta är viktigt, ett förlöjligande av kvinnors skildringar och en total oförmåga att göra upp med gamla, unkna värderingar som bär spår tillbaka till Shakespeare och Strindberg.
När de gamla pjäserna innehåller rasistiska eller antisemitiska undertoner så kan texten utan vidare stöpas om och anpassas till 2000-talet. Men när det gäller kvinnohatet som ligger där under ytan och bubblar så finns det förvånande många ”moderna” regissörer och skådespelare som värnar om det som då kallas ”kulturarv” och som måste visas.
Fröken Julie har alltid släpats i håret över scenen – inte kan man väl ändra på det? De lössläppta operaikonerna Tosca, Mimi och Madame Butterfly har alltid straffats (det vill säga dött) i slutscenen – så måste det väl vara? Och äldre manliga karaktärer har alltid lägrat den ena unga vackra starleten efter den andra – varför ändra på ett vinnande koncept?
När jag arbetade med researchen till min bok ”Alfahannen” möttes jag av det kvinnoförakt som finns i filmbranschen, men också av oerhört mycket rädsla. Som exempel kan nämnas att det var betydligt lättare att få fram information om poliser som slår sina fruar till min förra bok ”Dödergök”, än det var att få skådespelare och regissörer att prata om trakasserier, manliga övertoner och en ständigt närvarande aggressivitet.
En aggressivitet som för övrigt är svår att komma åt eftersom den ofta är själva nyckeln till framgång – det är de spottande männen med ögon brinnande av vrede som ofta fyller både bio- och teatersalongerna.
Märkligt nog kan en man dömd för kvinnofridsbrott få lysande recensioner för att han är så ”trovärdig” när han spelar en legendarisk kvinnohatare på scen. Likaså kan en missbrukande skådespelare samma vecka som han grips för langning och innehav på Stureplan hyllas för sitt ”härliga” porträtt som knarkare på en annan teaterscen.
Samtidigt ska vi komma ihåg att denna förlåtande attityd bara gäller för män. En alkoholiserad skådespelerska blir persona non grata på nolltid, en kvinna skulle aldrig tillåtas låta ett helt team stå och vänta på det sätt som en del manliga skådespelare har satt i system för att demonstrera sin makt. Det är skillnad på manligt och kvinnligt konstnärskap, som sagt.
Bloggat om kultur- elitens slemgubbar
■ Kvinnors tystnad är männens makt
Lisas livslust skriver: ”där [i kulturvärlden] finns många starka, intelligenta kvinnor som vet att använda sina röster. Varför reser de sig inte upp gemensamt och förklarar att det räcker nu. Nu är det slut på gubbväldet och männens trakasserier.”
■ Glapp mellan mannen och verket
"”Är det ingen som har läst om Ingmar Bergmans liv och fruntimmerssagor? Är det någon som efter detta kan bli förvånad om det är ett visst glapp mellan bilden om ”Den Stora Konstnären” och den faktiska personen bakom denna bild? /.../ För oss andra är kultursektorn en öppen bok och en evigt pågående film om hur människor kliver på och hånar varandra, medan alla samtidigt försöker bestiga det mentala K2.” skriver Anders B Westin
Bloggredaktör: Ulrika Lundberg
Katarina Wennstam