Inte ens Jesus kan rädda ert parti, moderater

Stig-Björn Ljunggren: Ni måste först hantera SD – oavsett partiledare

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-08-24

Ulf Kristersson nämns ofta som en tänkbar efterträdare till Anna Kinberg Batra. Men så länge Moderaterna inte hanterar SD så spelar det ingen roll vem som styr Moderaterna, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

DEBATT. Avgångskraven ekar allt högre från de moderata leden. Men är en ny partiledare lösningen på problemen? Kanske borde partiet i stället jobba med sin självbild. Här är fem noteringar efter att ha bevittnat cirkusen från åskådarplats.

Moderater är inte sentimentala
Partiet brukar sägas vara rätt osentimentala när det gäller sina partiledare. De har näst intill obegränsat med handlingsutrymme så länge det går bra, de har noll och intet värde när det går dåligt.

De partiledare som insett detta har hoppat av när de förstått att det är på väg att vända för dem. Sådana som Bildt och Reinfeldt har därför avgått innan uppbådet samlats. Liksom Hjalmarson. Bohman också, även om han fick lite hjälp på traven att inse att det var dags. 

Dessa har därför skrivits in i partihistorien på  ett något överdrivet positivt sätt.
Andra har fått silkessnöret, som  Heckscher, Holmberg och Lundgren. Och deras betydelse för partiets fortsätta framgångar har tonats ner eller förträngts. 

Politik handlar om att hantera målkonflikter
Oavsett vem som skulle bossa Moderaterna – till och med om Jesus Kristus av Nasaret, JKaN, skulle komma tillbaka och ta över ledningen – så skulle det inte hjälpa partiet med grundproblemet. Nämligen att välja strategi i ett läge när Sverigedemokraterna är på väg att etablera sig som ett av största partierna.

Det är lätt att föreställa sig den första presskonferensen som Anna Kinberg Batras eventuella efterträdare skulle hålla. Första frågan skulle vara, ”Hur ska ni ställa er till Sverigedemokraterna i riksdagen?”

Den nya moderatledaren skulle då ha tre galna tunnor att hoppa i:

Tunna 1 är ”Vi kan tänka oss att samverka med SD”.

Tunna 2 är ”Vi kan inte tänka oss att samverka med SD”.

I bägge fall kommer en stor gruppmoderata väljare – de som fortfarande röstar på partiet och de som inte längre röstar på partiet – att bli förbannade.

Tunna 3 är att älta ett icke-svar på temat ”Vi vill ha en Alliansregering, det här vi varit tydliga med att vi har varit tydliga med….”

Således. Så länge Moderaterna inte hanterar den grundläggande problematik som riksdagens sammansättning skapar, nämligen att tre partiblock omöjliggör en handlingskraftig regering, spelar det ingen roll om partiledaren heter AKB eller JKaN.

Politik är att hantera målkonflikter. Således inse att hur vi än gör, så blir det fel, men på olika sätt. Där ligger den moderata utmaningen.

Normaliteten suger
Moderaterna tycker att deras opinionssiffror är usla. Vilket de förstås är om vi ser till Reinfeldtepokens noteringar. 

Men ser vi till partiets traditionella valresultat under de senaste 100 åren så är de ungefär på normalnivå nu. Normaliteten suger förstås, för den som vänt sig vid att opinionen ska vara runt 30 procent.

Många i partiet längtar i dag tillbaka till Gösta Bohmans moderater. Men glömmer att hans erövrade andel av väljarkåren snittade runt 18 procent. Ungefär på den nivån dagens moderater betraktar som usla valsiffror.

Moderaterna har samma problem som sossarna, fast tvärtom. 

Arbetarrörelsen tror att deras normala, rättmätiga och förväntade nivå är typ 45 procent, vilket tillsammans med Vänsterpartiet ger egen majoritet. De ser därför det nuvarande läget som en parantes. Medan moderaterna ser parentesen som det nya normala. Vilket de borde sluta med.

Bandvagnseffektens plus och minus
Statsvetare brukar tala om ”bandvagnseffekten”, alltså det faktum att väljarna tenderar att stödja partier och kandidater som är populära för stunden. Den populära orkestern får många som vill åka med dem i deras turnéfordon.  

Med detta sätt att se det, kan vi säga att AKB nu får sota för de ohemula framgångar som partiet hade under de Nya Moderaternas storhetstid. Partiet var då överdrivet stort på grund av bandvagnseffekten. Partiet är nu överdrivet litet på grund av den inverterade bandvagnseffekten. 

Det kan verka lite orättvist. Men politik måste ses ur långsiktigt perspektiv. Ett parti förlorar och vinner, över tid jämnar det ut sig. En partiledares uppgift är att försöka jämna ut känslornas svall mellan ytterligheterna.

Substans!
Slutligen ett råd till Moderaterna, i all välmening. Lyssna inte på dem som tror att det är kommunikationen som ska ändras, utan utveckla i stället den politiska substansen.

Lyssna inte heller på dem som säger att Moderaterna ska ägna sig åt sossebashing, utan fortsätt utveckla en politik som sossarna borde driva, typ förbättra välfärden, fokusera på att bryta utanförskap och att det ska löna sig att arbeta. 

Målet att ge Sverige en krigsmakt värd namnet, som dagens moderater helst hade önskat tala om i stället för partiledarskapet, är ett exempel på en viktig substansfråga. Mer sånt. Och berätta gärna för oss hur det ska gå till.


Stig-Björn Ljunggren, fil dr på en avhandling om Moderaterna och författare till flera böcker om partiet


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.