Nej, vi kan inte lita på vården längre
Debattören: Jag blev akut sjuk – och fick vänta i tio timmar på läkaren
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-05-07 | Publicerad 2018-05-05
Öppet brev till hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink (L), Stockholms läns landsting
DEBATT. För 30–40 år sedan var Sverige och svensk sjukvård världsledande. I dag är vi i svår nöd och vår befolkning möter en vård som dagligen ifrågasätts av läkare, sjukvårdspersonal och framförallt i media.
Vårdgarantin fungerar inte. Läkare och sjuksköterskor säger upp sig på löpande band på grund av en arbetsbelastning som är ohållbar och med för låga löner till sjuksköterskor.
För att minska köerna sker upphandlingar med bemanningsföretag med åtföljande höga kostnader. Varför inte använda dessa pengar till att höja lönerna hos den befintliga och fast anställda personalen? Man binder ris åt sin egen rygg när man inte på grund av låga löner och hög arbetsbelastning kan få intresset hos unga att utbilda sig inom vården.
Är det så att pengaläckaget med hundratals miljoner som kommit oseriösa aktörer tillhanda vid bygget av Nya Karolinska skall hämtas hem genom åtstramningar i den pågående vården?
Då Du tillträdde som ansvarig för sjukvården i Stockholms län uppgav Du, att många vill bli sjuksköterskor i dag. Var har Du fått den uppgiften ifrån? De som arbetar i dag får slava tills de mer eller mindre stupar tack vare personalbrist.
Du utgav Dig även för att arbeta för en bättre lönestruktur och att satsa på utbildning av specialsjuksköterskor. Hur har det gått med det?
I dag finns det inte vårdplatser som räcker till och köerna ökar. Hur/när blir det en förändring? Det är valår och det bör finnas stora möjligheter att via Alliansen uppnå ett gemensamt valmanifest som är realistiskt att genomföra.
Ditt ansvarsområde avser två miljoner stockholmare. Det sägs att Ditt ansvar även omfattar ca 40 000 medarbetare/vårdanställda. Jag är realist och förstår att Du inte på kort tid kan förändra det nuvarande läget så det märks i närtid.
Emellertid måste det vara ett krav från oss stockholmsinvånare att kunna känna trygghet om vi blir plötsligt sjuka och i behov av snabb omvårdnad. Att så inte sker blev jag för ett par veckor sedan på ett chockerande sätt medveten om.
Jag insjuknade akut och fördes med ambulanstransport till Karolinska sjukhusets vuxenakut för öron/näsa/hals på grund av kraftiga näsblödningar. Blev väl omhändertagen av ambulanspersonalen och personalen i samband med inskrivningen och den initiala vården av sjuksköterskorna.
Jag anlände till akuten vid 17-tiden. Under lång väntetid för att träffa läkare och få den behandling som erfordrades, upplystes jag att det endast arbetade en öron/näsa/hals-läkare med ansvar för alla akutfall inom specialområdet. Det omfattade hela Storstockholm; inga andra akuter var tillgängliga/öppna.
Jag fick veta att denne läkare vid två tillfällen under kvällen och natten fick springa från akuten till närliggande Astrid Lindgrens barnsjukhus och utföra två operationer på barn. Vid tretiden på morgonen, alltså efter cirka tio timmar på akuten, fick jag träffa läkaren och kunde få behandling.
Att denne stackars läkare var trött och slutkörd förstår var och en. Vad man inte förstår är hur denne fantastiske man orkade arbeta i detta tempo och varför man inte var två läkare att fördela arbetsbördorna på. Då hade behandlingstiderna halverats och två läkare mått bättre än den som nu ensam var i tjänst.
Då jag påtalade det omänskliga i att arbeta som denne och samtidigt ansvara för så många akutfall som strömmade in, förklarade han att allt föll tillbaks på resursbrist, politiska beslut och ekonomiska prioriteringar.
Jag har aldrig i mitt mångåriga yrkesliv tvingats ställa in en rättegång på grund av att vår sjukvård inte fungerar.
Ett heldagsmål som skulle börja kl 09:00, samma morgon som jag kom hem kl 04:15, med fullsutten rätt (en domare, notarie och tre nämndemän), åklagare, målsägande, målsägandebiträde, en tilltalad och jag fick således ajourneras på grund av min utevaro.
Om jag fått omvårdnad före kl 23:00 kvällen innan hade jag kunnat vara på plats i rättssalen på morgonen. Detta hade säkerligen klarats av om jourläkaren inte varit ensam utan haft hjälp av en kollega. Tack och lov var min klient inte frihetsberövad/häktad. Då skulle skadan varit mycket större än den nu blev.
Tänk om och tänk rätt när Du och dina politikerkollegor skall prioritera inom vården. Alla på akuten var fantastiska, men man/jag kan inte annat än beklaga vilka hemska arbetsbördor som åläggs dem, samtidigt som man beundrar deras vänlighet och hjälpsamhet mot alla vårdsökande de konfronteras med.
I sjukhussängen bredvid min låg en 91-årig dam som fick vänta lika länge som jag. Det är oacceptabelt med endast en ansvarig läkare på akuten.
Åke Broné, ledamot av Sveriges Advokatsamfund
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.