Lär av Norge – knäck vår svenska hemlöshet

Debattören: Härbärgen och soppkök ökar och konserverar hemlösheten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-12-25

helskärm

DEBATT. Inför julen uppmärksammas hemlösheten i media. Journalisterna frågar varför politikerna inte ger mer pengar till frivilligorganisationerna och deras masslogement. Att det är 1800-tals metoder som leder till att hemlösheten ökar, tycks sakna betydelse.

Hemlösheten i Sverige har näst intill fyrdubblats under de tre senaste decennierna. Från 10 000 till närmare 40 000 idag. I Umeå handlar det om en fördubbling. Siffrorna ta ska tas med en nypa salt, men är ändå alarmerande.

När hemlösheten var som lägst undersökte jag den på uppdrag av LO och Socialmedicinska Institutionen vid Karolinska.
Över hälften av de hemlösa i Stockholm var då psykiatrins patienter som skulle vårda sina psykoser och annat ute på gatan, inget tyder på att siffrorna ändrats nämnvärts.

Det var vidrigt att besöka frivilligorganisationernas överfulla och ovärdiga masslogement, ofta befolkade av svårt sjuka och finansierade skattevägen.

Forskning och hemlösas berättelser visade redan då att brist på bostäder i kombination med att Sverige startat nedmonteringen av välfärdssamhället var huvudorsaker till den ökande hemlösheten.

För några år sedan besökte jag Oslo, där hade hemlösheten halverats från 2 500 till 1 200 under en tioårsperiod. I Norge genomförde man även en psykiatrireform liknande den svenska.
Skillnaden är att i Norge, där det bor hälften så många, satsar man fyra gånger fler pengar på att de som inte längre låses in på mentalsjukhus ska få goda liv ute i samhället.

Oslos hemlösas bättre liv tillkom genom modiga politiska beslut. Samhället tillhandahöll bostäder med hjärta och humanism över hela staden. Inga oslobor protesterade med namnlistor när hemlösa flyttade in i deras egna kvarter.

Frälsningsarmén drev ett eget gatuhospital mitt i Oslo, finansierat av Socialdepartementet. Där hade hemlösa, när hospitalets vård inte räckte till, även en gräddfil till den bästa vård Norge kunde erbjuda, inklusive tandvård.

Där fanns kunskapen om att vräka en familj med barn kostar 400 000 euro, det tar tre år innan allt är klart. Genom att agera tidigt, minskar kostnaden till 30 000 euro.

Gatuhospitalet i Oslo lydde inte under ett landsting eller kommun. Det gav frihet till dess modiga läkare och sjuksköterskor att räfsa till samhällets olika myndigheter, när de år efter år svek de hemlösa.

Läkarna blev även deras advokater och kallade till sig samhällets olika aktörer till ett gemensamt möte, istället för att de skulle fortsätta med ansvarsflykten. Då gick det att förändra och börja samarbeta runt den enskilde, det var fenomenalt i en bransch utan rättfärdighet.

Läkarna upplevde inte att de utnyttjade något system, det var bara byråkratin som kände på sig sådant, men då var det makten som uttalade sig.

Efter besöket i Oslo gick det inte att undvika en jämförelse med Stockholm. Ersta Sköndal Högskola och andra som forskar om hemlöshet konstaterade att systemfelet i Sverige måste synliggöras. När metoden med härbärgen och soppkök, som använts i över 100 år, ökar och konserverar hemlösheten måste man tänka om.

Närmare en halv miljard kronor snurrar varje år den vägen runt i direkta kostnader bara Stockholm. Offentlig sektor räknar med härbärgen, som drivs av ideella organisationer och används som städgummor. Alla ingår i samma ineffektiva system. Det saknas politisk vilja på högre nivå.

Under alla decennier jag följt hemlösheten är Solkraft i Skellefteå ett av få ställen som sticker ut. Där samarbetar samhällets olika myndigheter år efter runt enskilda människor på liknande sätt som i Oslo.

Men klåfingriga beslut på riksdagsnivå kastar allt oftare grus i maskineriet även för dem, när somliga politiker inte ser konsekvenserna av besparingsivern.

Leif Stenberg, journalist med socialpolitisk inriktning

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.