Jag vet att jag kommer att gråta och jag älskar det
Äsch, vad fånig Alex Schulman är när han går loss på Susan Boyle:
"Jag anstränger mig för att bli förtjust i Susan Boyle och hennes framträdande i engelska Talang. 60 miljoner människor älskar ju klippet. Men det är svårt. Jag ser bara cynism och strategi från en skicklig tv-kanal. Märker ni inte hur PRODUCERAT alltsammans är? Ser ni inte att de bara velat skapa ännu en Paul Potts?"
Så skriver han. Men jag tror honom inte. Jag tror inte alls att han har försökt bli förtjust i Susan Boyle. Jag tror att han kollade på YouTube-klippet som alla andra och förstrött tänkte att ja hon sjunger ju fint och sedan nu när han har fått videon skickad till sig femtioelva gånger så börjar han störa sig mer och mer för det har blivit masspsykos och det känns liksom lite äckligt och kladdigt att vara en del av det. Jag förstår honom. Jag kan också känna så ibland.
Till exempel när folk massmejlade att man skulle klä sig i rött för Burmas munkar, då kände jag så: Vämjelse. Klet. Och när man skulle fästa två säkerhetsnålar i kors för Engla kände jag så. Och när man skulle stänga av strömmen några minuter för att rädda jorden från undergång. Jag blir helt kortsluten av sånt där hycklat samhälleligt engagemang, det får mig att vilja snitta blek svennehud med en trubbig pennkniv så att det blöder ymnigt och blir till ett ärr med breda ojämna kanter.
Men YouTube-länkar med fult folk som sjunger fint får mig däremot bara att gråta så det skvalar, åh det är så vansinnigt vackert. Jag blir helt rörd. Jag blir som en av försöksråttorna i det där experimentet om kontroll slash njutning: Man opererade in små elektroder eller nåt i hjärnan på dem, och varje gång de tryckte på en särskild knapp aktiverades elektroderna så att de små gnagarna översköljdes av en rungande orgasm. De blev som tokiga av det där, de stackars liven. Sprang hela tiden tillbaka och tryckte på knappen. Började försumma sina liv, eller ja jag vet inte vad de hade för liv egentligen, men råttvärldens motsvarighet till jobb och familj och vänner antar jag. Det är väl inte riktigt så illa för mig som det var för dem, men det är samma mekanism. Jag kollar en YouTube-video, gråter en skvätt. Kollar igen. Gråter lite till. Det är skönt och befriande.
Och nej, Schulman. Vi är inte helt jävla tappade på huvudet bakom en vagn i farstun i förrgår. Jag tror att de flesta fattar att Susan Boyles audition är fejk. Men jag känner mig inte alls lurad, inte mer än när jag ser sentimentala kostymdramer. Jag vet att jag kommer att gråta och jag älskar det. Det är min ventil.
Jag tror att vi skall vara jävligt tacksamma för att vi har våldsamma dataspel och äventyrsfilmer och banala sepesåpor och välregisserade talangjakter där okyssta snedtandade töntar sjunger byxorna av den elaka publik som först himlat med ögonen åt dem. För ni vet den där filmen med Christian Bale, Equilibrium, den som handlar om en framtid där det är förbjudet att visa sinnesrörelse och där man får piller för att hålla sig i schack? Det är ju så nu. Att förlora kontrollen är det största tabuet av alla. Och det finns inget som gör oss lika generade som när folk inte klarar av att hålla masken. Därför behöver vi alla de här moderna sagorna. För var skulle vi annars ta vägen med alla våra känslor?
Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.
Läs hennes blogg här.