Tiggarna försöker göra rätt – straffas ändå

Debattörerna: Förbud och bestraffning botar inte fattigdom

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2017-03-15 | Publicerad 2017-03-14

Det är svårt att inte dra slutsatsen att utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige inte kan göra rätt. Skräpar de ner ska de avhysas. Samlar de ihop sitt skräp ska de polisanmälas, skriver Anna Lindenfors, Johanna Westeson och Jens Waldenström.

DEBATT. En man vid namn Nicklas hörde nyligen av sig till Föreningen för hemlösa EU-migranter, HEM, som i sin tur kontaktade Amnesty. Det gällde brister i sophanteringen i Högdalen utanför Stockholm där Nicklas bor. Knappast en människorättsfråga. Eller?

Utanför soprummet i hans bostadsrättsförening hade under en tid stora svarta sopsäckar med hushållssopor samlats. Personer som sover i tillfälliga bosättningar i området, romska utsatta EU-medborgare, hade lämnat dem där. Nicklas tog kontakt med Stockholms stad. När fakturan för bortfraktandet skickades till bostadsrättsföreningen påtalade Nicklas det orimliga i att föreningen skulle stå för kostnaden.

Han blev hänvisad till, i tur och ordning, socialförvaltningen, stadsdelsförvaltningen, exploateringskontoret och exploateringsnämnden. Ingen ville ta kostnaden. Alla hänvisade vidare i den byråkratiska labyrinten. När Nicklas frågade hur de kunde göra för att problemet inte skulle upprepas fick han rådet: polisanmäl bosättningarna.

Nicklas vill inte polisanmäla människor som lever i stor nöd. Utsatta EU-medborgare har bott i olika bosättningar i Högdalen länge. De utsätts för ständiga avhysningar, men så länge de inte har någon annanstans att ta vägen är de kvar i området.

Frågan som nu landat i Nicklas knä var: var ska de göra av sina sopor? Bäst för alla, menade han, skulle väl vara att staden sätter upp en container. På så vis har människor någonstans att göra av sitt skräp samtidigt som miljön skyddas och privata aktörer slipper ta kostnaden.

Men nej. Om staden satte ut containrar, fick Nicklas veta, skulle detta leda till att “olagliga bosättningar permanentas”. Lösningen var istället att polisanmäla dem som lämnat sopsäckarna. Människor ska inte bo i skogsdungar. Ska man bosätta sig i Sverige måste man ha en bostad. Annars polisanmäler staden, och polisen avhyser.

Avhysningar av romer sker i Italien, i Rumänien, i Frankrike. Och de sker här. Människor bosätter sig olagligt för att de inte har någon laglig plats att bo på. I stället för att möta deras behov säger myndigheterna: polisanmäl. Detta är systematisk diskriminering av Europas redan mest stigmatiserade grupp.

I somras fick Sverige skarp kritik från FN för att utsatta romska EU-medborgare nekas grundläggande rättigheter när de befinner sig här. Så jo, visst är det en människorättsfråga.

Enligt en rapport från Raoul Wallenberg-institutet skedde den stora majoriteten av alla avhysningar av utsatta EU-medborgare mellan 2013 och 2016 på grund av sanitära olägenheter och nedskräpning. Men de boende i Högdalen hade inte skräpat ner. De hade  gjort allt som stod i sin makt för att inte skräpa ner. De samlade sitt skräp, prydligt i sopsäckar, utanför ett soprum.

Det är svårt att inte dra slutsatsen att utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige inte kan göra rätt. Skräpar de ner ska de avhysas. Samlar de ihop sitt skräp ska de polisanmälas.

Och under tiden kvarstår grundproblemen: fattigdomen, marginaliseringen och diskrimineringen som gör att grupper av romer ser sig tvungna att leva i skogsdungar och försörja sig genom tiggeri eller ströjobb.

Det är utmärkt att den svenska regeringen arbetar för att den strukturella diskrimineringen mot romer ska upphöra i hemländerna. Men medan förhandlingar med Rumänien och Bulgarien pågår befinner sig romer från dessa länder i extrem fattigdom här. Människor har rätt att få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Förbud och straff botar inte fattigdom. Det gör inte heller tillfälliga, pragmatiska lösningar som containrar eller portabla toalettanläggningar i skogsdungarna. Men sådana lösningar skulle kunna bidra till en något värdigare tillvaro för dem som befinner sig längst ner på samhällsstegen, i väntan på strukturella och långsiktiga lösningar såväl här som där. Och rätten till värdighet är en grundläggande rättighet som gäller alla, alltid.


Anna Lindenfors, generalsekreterare, Amnesty Internationals svenska sektion
Johanna Westeson, sakkunnig i diskrimineringsfrågor, Amnesty Internationals svenska sektion
Jens Waldenström, talesperson, Föreningen HEM


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.