Är det så här vi ska vårda våra äldre?
Debattören: Sjukvården skickade hem min faster för att dö – jag gick igenom det värsta man kan göra som anhörig
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-04-03
DEBATT. Min svårt hjärtsjuka gamla faster ringer. Hon sitter åter hemma i villan i sin fåtölj efter två vändor till lasarett och så kallade rehabilitering. ”Birgitta kan du komma, jag behöver gå på toaletten”. Hemtjänsten kommer inte förrän om två timmar.
Det här är det värsta man som nära anhörig får vara med om, framför allt om man bor tio mil bort och inte kan göra något.
Några veckor innan den här händelsen var min gamla faster ännu mycket sämre. Då låg hon på Geriatriska Sjukhuset i Bromma där hon redan första dan blev vårdplanerad hem trots mina protester. Hon åt inte, mådde illa. Hon kom inte ur sängen, kunde inte resa sig självständigt, gick några meter med rollator. Skyhöga infektionsvärden efter lunginflammation. Dessutom orolig och förvirrad av sin demens.
Ändå skulle hon vårdplaneras hem. Fysioterapeuten tränade med henne i trapp för att hon till varje pris skulle kunna komma in i villan där hon bor.
En gravt hjärtsjuk människa med, som vi inte visste då, hela 7 liter vätska i kropp och lungor! Då var jag säker på att man skickade hem henne för att dö.
Och mycket riktigt, två dagar efter hemkomst finner jag henne sittande i fåtöljen med stora andningsuppehåll och nära medvetslös. Varken hemtjänst eller distriktssköterskan gör någonting! Naturligtvis skickar jag in henne med ambulans och jag vakar över henne den natten på St Görans hjärtsviktsavdelning då hon inte skulle överleva. Men det gjorde hon trots alla odds, hamnade återigen på Geriatriska avdelningen i Bromma där hon vårdplanerades till korttidsplats och sen återigen hem.
Samma procedur händer igen när min syster är där några dagar senare. Inskickad till St. Göran, remitterad till Geriatriska för rehabilitering och vårdplanering.
Efter sammanlagt hela sju vårdplaneringar och mycket argumenterande har nu har min faster äntligen fått plats på ett demensboende och vi tror att hon ska trivas. För oss känns det tryggt, säkert och värdigt med ett omhändertagande dygnet runt. Hon är piggare och går bättre, har umgänge och deltar i aktiviteter.
Jag är insatt i hur vården fungerar då jag själv arbetar där. Jag såg och kunde bedöma att min faster inte klarade sig i villan längre, vilket hon själv kunde medge trots sin demens.
Hur ska det då inte vara för en anhörig som inte är det? Ska inte vårdprocessen fungera värdigt trots att man inte är insatt, ska vi inte kunna lita på att vi blir rätt och värdigt behandlade vare sig det handlar om mig själv eller nära anhörig?
I samtal med läkare fick vi anhöriga veta att vår faster är lyckligt lottad, många dör ensamma utan någon enda som bryr sig eller kämpar för deras sak. Och det är ju en helt annan diskussion. Så här ser det ut i hela landet oavsett län.
Det är valår i år. Min röst kommer att läggas på det parti som värnar om och satsar på värdig vård för alla, inte bara för de äldre.
Så som min faster blev behandlad vill jag aldrig mer uppleva, det är varken värdigt, tryggt eller på något sätt etiskt i alla avseenden.
Och nonchalant gentemot anhöriga. Jag vill känna mig trygg med att jag själv får avsluta mina dagar på ett tryggt och värdigt sätt. Dessutom för mig som arbetande anhörig har det gått åt många semesterdagar till alla vårdplaneringar, besök på lasarett etcetera, men även det är en helt annan diskussion.
Birgitta Knutsson, med hopp om en bättre framtid för vården och för de anhöriga.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.