Hedersvåld är inte som annat våld mot kvinnor

Debattören: Om vi förnekar skillnaden låser vi in flickorna i kulturell isolering

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-01-21

Fokus bör ligga på att förebygga konflikterna innan de leder till våld och tragedi. Varför har ni inte talat med mina föräldrar? frågade Fadime Sahindal redan år 2001, skriver Bahareh Mohammadi Andersson på årsdagen av mordet på Fadime.

DEBATT. Fadime Sahindal mördades av sin pappa den 21 januari 2002. I samma stund föddes  Fadimedebatten i Sverige. I över femton år har det lagstiftats och myndigheter har utbildats gällande hedervåldet – samtidigt växer det sig allt starkare i olika, ofta segregerade, områden.

Trots att hedervåldet numera erkänns som en del av vår svenska verklighet, och trots att det flitigt debatteras i medier, möts offren ofta av en skrämmande tystnad och handlingsförlamning då de söker hjälp.

Jag har engagerat mig i den här frågan i många år, från början offentligt i media. Detta ledde dock till att jag och min familj vid upprepade tillfällen fick ta emot hot vilket fick mig att i stället söka mig ut på fältet. Sedan dess jobbar jag fortfarande aktivt med frågan, men nu i direkt kontakt med målgruppen istället för på det mer abstrakta planet.

Kriget i media har jag lämnat över till andra.

Något som slagit mig i sammahanget är att när frågan om heder tas upp fångas den ibland upp av våra anti-rasistiska vänner som hävdar att diskussionen om hedervåld innebär ett förminskande av våld mot svenska kvinnor, som menar att hedersvåld och partnervåld i grund och botten är samma sak och har samma orsaker.

Ja, hedersvåld har också sin grund i patriarkala strukturer och mäns dominans och förtryck av kvinnor. Men hedervåldet skiljer sig också från ”vanligt” partnervåld genom att det oftare drabbar väldigt unga flickor och kvinnor och genom att förövarna ofta utgörs av ett kollektiv i stället för en enskild gärningsman.

Genom att förneka dessa skillnader, och därmed hedersförtryckets existens, förstärks en kulturell isolering av ungdomar från segregerade områden.

Jag är också förundrad över debatten om slöjan och önskar ibland att den kunde få lov att vara lite mindre svart eller vit.

Jag tycker att vi måste kunna acceptera en vuxen kvinnas val att bära slöja – som vilket annat klädesplagg som helst – samtidigt som vi måste se den som en symbol för utsatthet och förtryck vid de tillfällen då slöjan tvingas på kvinnor och unga flickor. Det måste vara möjligt att hålla dessa två möjligheter i huvudet samtidigt.

Diskriminering i hederns namn leder inte bara till hot och våld i enskilda fall utan också till att Sverige har 70 000 ungdomar som lever ett hedersrelaterat liv utan att fritt kunna få bestämma över sina kommande kärleksrelationer. Det borde vara uppenbart att bakom siffran 70 000 ungdomar måste det nödvändigtvis finnas 140 000 föräldrar och två eller fyra gånger så många släktingar.

Jag vill att samhället börjar fokusera på hur vi hade kunnat förebygga konflikter innan våldet sker. Hur kan vi göra för att kunna njuta av ett mångkulturellt samhälle utan hedersförtyck?

Samhället möter nya utmaningar och behov när människor rör sig över nationella, etniska, religiösa och kulturella gränser. Med globaliseringen följer också nya frågeställningar.

Många människor som kommer till Sverige är traumatiserade och har upplevt krig, etnisk rensning, förföljelse och massiva förluster av nära familjemedlemmar. Då ger kulturen och religionen, arvet från generationerna, en känsla av trygghet, stabilitet och sammanhang.  

Ritualer och ceremonier befäster traditionerna och det finns en djup känsla av tillhörighet i att upprepa och hålla fast vid det som man alltid har gjort. När människor lämnar ett land och möter ett annat är det en fullständigt genomgripande livsprocess som sker. 

En majoritet av människorna i världen lever i starkt patriarkala, kollektivistiska kyskhetskulturer och en fysisk förflyttning från ett land till ett annat innebär inte per automatik att de grundläggande normer och värderingar som präglar människans liv förändras. Det krävs ett tillitsfullt, långsiktigt och målmedvetet värdegrundsarbete i ständig dialog med majoritetssamhället för att en förändring ska ske.

Barn och ungdomar som lever “mellan två kulturer” måste få stöd i sin identitetsutveckling från både familjen och samhället för att känna delaktighet och trygghet i det svenska samhället samtidigt som man måste få känna delaktighet och tillhörighet till hemlandets kultur, tradition och religion.

Om man inte får stöd i den processen finns det en risk att framförallt pojkar i stället socialiseras in i subkulturer där man identifierar sig med andra ungdomar i samma situation. Subkulturerna är patriarkala, hierarkiska och kollektivistiska och bygger på makt och underordning och kräver enskilda medlemmars lojalitet med gruppen. I subkulturerna tvingas unga pojkar att bevaka sina systrars heder och de blir bärare av ”hederskulturen”.

Jag menar att det krävs en ökad medvetenhet i samhället om att vi i dag har stora grupper i Sverige som lever i en kontext där hedersnormerna är centrala. Det vi kallar hedersrelaterat våld är bara toppen på ett isberg eftersom en majoritet av dem som lever i hederskontexten anpassar sig till de normer och värderingar som närmiljön och familjen representerar.

Majoritetssamhället måste därför möta och inleda dialog med människor där de är om vi ska kunna bedriva ett förändringsarbete.  

Om majoritetssamhället ställer sig i en etniskt svensk kontext och försöker bedriva ett förändringsarbete med ”de andra” kommer man att misslyckas och i stället skapa ”vi och dem”, segregation och utanförskap. Hedersnormer är inte genetiskt medfödda och kan förändras. Utan hedersnormer sker inget hedersvåld.

Fokus framåt bör enligt mig alltså ligga på att förebygga konflikterna innan de leder till våld och tragedi. Varför har ni inte talat med mina föräldrar? frågade Fadime Sahindal redan år 2001.


Bahareh Mohammadi Andersson, människorättsaktivist och aktiv i Liberalerna


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.