Den onda godheten hotar vårt folkhem

Jan Emanuel Johansson: Vi måste våga ställa krav på befolkningen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-12-03

Om medborgaren istället för att göra sin plikt agerar kriminellt och upplever sig om ett offer med rätt till passivt stöd och behandling med silkeshandskar för att inte kränkas, stärks trenden att färre får försörja fler, skriver Jan Emanuel Johansson.

Jag deltog i förra veckan i en debatt i SVT Opinion om gängkriminella som fått lyxlägenhet med städhjälp av Malmö stad, en tjänst de köpt av en privat utförare.

Det gav mig anledning att fundera på hur det kan ha blivit så här, hur samhällets representanter i form av politiker och tjänstemän i sin vilja att vara goda agerar så att godheten, enligt mig, blir dess motsats.

Belöningssystemet triggas av att vara den som får ge bort saker

Förenklat lyder vi människor under två motivationssystem. Vi gör saker för att tjäna på vårt agerande eller för att undvika obehag. Inom psykologin går dessa motivationssystem under benämningen positiv eller negativ förstärkning.

Det har också visat sig att belöningssystemet triggas av att vara den som får ge bort saker.

Om socialtjänsten önskat mer av kriminellt agerande, är lyxlägenheter till kriminella klokt

Forskning pekar på att positiv förstärkning, belöning, driver vårt handlande. När individen (både människa och djur i forskning) får belöning, agerar densamme med att göra mer av det beteendet eller handlandet.

Så om socialtjänsten önskat mer av kriminellt agerande, är lyxlägenheter till kriminella klokt. Om de önskar mindre av kriminellt agerande, är det tokigt. Denna forskning är inte svårtillgänglig och heller inte långt ifrån vad många skulle hävda sunt förnuft. Ändå agerar våra folkvalda och tjänstemän år efter år och gång efter annan på detta sätt. De låter godheten göra ont. Varför? Vem bär ansvar?

I en politisk miljö där rädslan för att kränka blivit normerad, törs inga krav ställas

Ansvarsbiten ligger formellt hos beställaren, det vill säga politikerna och tjänstemännen som beställt tjänsten, det senaste exemplet med lyxlägenhet och städning till de kriminella.

Men den bakomliggande problematiken går djupare än eventuell inkompetens hos beställaren, nämligen den negativa förstärkningen. Beställarna, politikerna och tjänstemännen drivs av rädslan att inte uppfattas goda.

Om någon kan bli kränkt av ett agerande, riskerar också denne att bli uppfattad som en person som inte är god. Om politiker och tjänstemän skulle agera utefter sunt förnuft och ställa krav på de kriminella att sluta vara kriminella och istället gå och jobba om de vill ha del av välfärden, skulle de inte uppfattas som goda.

I en politisk miljö där rädslan för att kränka blivit normerad, törs inga krav ställas. Där riskerar du att förlora din politiska position och därmed dina privilegier om du går mot den goda strömmen.

Problemet är bara att denna godhet är ond. Den skadar inte bara dem de är livrädda för att kränka, de som kan upplevas utsatta, de skadar hela samhället och riskerar att haverera folkhemmet.

Grunden till folkhemmet är att medborgaren gör rätt för sig och inte är kriminell. Att medborgaren gör sin plikt.

Om medborgaren istället för att göra sin plikt agerar kriminellt och upplever sig om ett offer med rätt till passivt stöd och behandling med silkeshandskar för att inte kränkas, stärks trenden att färre får försörja fler – samtidigt som motivationen att bidra till samhället blir mindre hos de som gör rätt för sig genom arbete.

Ytterligare visar forskningen att de som inte upplever sig som offer, oavsett om de varit kriminella eller haft annan social problematik, klarar sig bättre generellt. Det betyder att samhällets representanters rädsla för att ställa krav inte bara skadar grunden till folkhemmets existens, utan främst skadar de grupper och individer de vill hjälpa.

När samhället ger positiv förstärkning för negativa handlingar (kriminella får lyxlägenheter) och negativ förstärkning för positiva handlingar (ställa krav på medborgaren eller den som har sin vistelseort i landet oavsett social / etnisk bakgrund), visar forskning och beprövad erfarenhet av det är kontraproduktivt.

Vi vet alltså vad som är rätt, men vi gör det inte. Rädsla, feghet och en naiv önskan om att vara god ligger till grund för detta.

Ska vi rädda folkhemmet, måste vi bekämpa denna osunda rädsla och feghet hos våra folkvalda och tjänstemän och ställa krav på vår befolkning. På alla, oavsett.


Jan Emanuel Johansson, Frihetlig socialdemokrat och riskkapitalist


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.