Därför är Brexit bra för Sverige
Debattörerna: Det fungerar inte längre att avfärda kritiska EU-väljare som enfaldiga eller lurade
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2017-03-30 | Publicerad 2017-03-29
DEBATT. År 1972 röstade Danmark och Norge om EG-medlemskap. Ja-sidan lovade ekonomiska fördelar och hotade med att ett nej skulle leda till arbetslöshet, dyrare hyror och devalvering. Danmark tackade ja, Norge nej.
År 1994 röstade Sverige, Norge och Finland om EU-medlemskap. I ett och samma paket erbjöds ekonomisk tillväxt, fredsbevarande politisk stabilitet, en mångfacetterad politisk-ekonomisk diskussion samt rigoröst demokrativärnande.
Det skulle inte vara tal om att utmana medlemsländernas suveränitet; varje medlemsland medgavs vetorätt och nationella politiker skulle agera garanter mot överexpansion. ”Gyllene” ekonomiska principer skulle garantera sund finanspolitik i alla hörn av unionen.
Länderna som höll sig utanför skulle ohjälpligt halka efter. Ju mer fördjupning desto bättre. Sverige och Finland tackade ja, Norge återigen nej.
Facit i dag? Så mycket politisk makt har samlats i Bryssel att det är tveksamt om medlemsländerna är fortsatt självständiga.
EU har skrotat vetorätten. Det brittiska exemplet illustrerar att förakt möter medlemmar som motsätter sig samarbetsfördjupning. Bryssel har likt Washington utvecklats till ett Mecka för tunga lobbyister, dels beroende på avsevärt lägre transparens och dels beroende på konkurrensfördelen gentemot mindre aktörer (de sistnämnda har inte råd att bekosta resor, jurister och pr-folk i syfte att påverka beslutsapparaten). Vilket innebär att stödet för den oheliga alliansen mellan det politiska toppskiktet och arbetsmarknadens bjässar är strukturellt.
Alla utanför EU:s intresseväv är egentligen förlorare. Inklusive entreprenörsföretagen; framtidens jobbmaskiner och indirekta välfärdsstatsfinansiärer.
Ingen borde vara förvånad över att Europas ekonomi(er) stadigt tappat dynamik och relativ tyngd. Samt att länderna som fördjupat sig mest går sämst.
På grund av nationella protestpartier mot EU råder inrikespolitiskt kaos i många medlemsländer. Även mellan medlemmar med olika EU-agendor har det blivit alltmer spänt.
”Fredsgaranten” har därmed utvecklats till en konfliktkälla.
Vidare är samhällsdebatten den mest konformistiska sedan demokratigenombrottet; det tycks finnas få skamgränser för bemötandet av EU-kritiker. Folket då? Så länge det röstade ”rätt” fick det alltid högsta betyg uppifrån. I dag är det annat ljud i skällan.
Till leda får vi nu höra hur kritiska EU-väljare är enfaldiga, ålderdomliga, isolationister eller duperade av ”mörka krafter”.
Sensmoralen? Hur gärna vi än vill klarar människan inte av att stå emot frestelserna som alltid följer när enorma mängder makt samlas i toppen av en maktpyramid. Inklusive frestelsen att anamma en verklighetsfrånvänd och glorifierad självbild.
EU-projektet hade en guldålder på 1990-talet. Därefter uppnådde EU den kritiska maktmassa som krävdes för att utvecklas till en expansionsmaskin. I dag är systemet riggat till fördel för ”skrivbordsfolket”: byråkrater, lobbyister, följsamma akademiker och subventionsansökningsexperter. Samt till nackdel för egentligen samtliga samhällets praktiker.
En sak till. EU premierar inte mångfald. Genom det internationalistiska försöket att trycka in alla under ett byråkrat- och åsiktsparaply så bidrar EU snarare till likriktning. Att vara genuint internationell är något helt annat. Det handlar om att acceptera andra folk och deras nationsgränser. Politiskt stökigt? Ja, men likväl det överlägset bästa sättet att bevara Europas fantastiska mångfald – och färg.
Modelltänkarna kommer ändå alltid att hävda att kritiker inte begriper ”visionen”. Samt att folket därför bör överlåta ansvaret åt ”särskilt informerade” högst upp i maktpyramiden.
Dessbättre är folket inte lika lättimponerade av skrivbordsprodukter som inte klarar mötet med den praktiska verkligheten. Just därför är den bästa av alla politiska tumregler att aldrig tillåta ens ett uns demokratiurgröpande.
Trots att Norge och Island står utanför EU sitter båda länderna, genom EES-avtal, fast i en form av semi-medlemskap. Friheten är större i en relativ bemärkelse men kontrollen över eget regelverk är begränsad, det demokratiska underskottet påtagligt och även i dessa länder är kopplingarna mellan statsförvaltningen och EU:s intressenätverk oroväckande intim.
Vi menar att det är hög tid att Sverige, Danmark, Finland, Norge och Island släpper sin politiska och administrativa hårdknytning till ett EU-bygge som redan sjunger sin svanesång.
Nystart skulle fungera som en välbehövlig vitamininjektion inte minst som vi nu, i och med Brexit, har ett gyllene tillfälle att utveckla egna skräddarsydda (både handels- och säkerhetspolitiska) samarbetsavtal med viktiga partners som bland annat Storbritannien. Även mot resten av EU skulle förstås Nordens länder sträva efter att bibehålla starka band; men utan en hämmande politisk tvångströja som riskerar att borga för åratal av (fortsatt) politiskt dödläge och limbotillstånd.
EU-förespråkarna hävdar gärna att EU-tanken är modern. Det är alldeles uppåt väggarna. Riggade statiska superstrukturer som ignorerar bekymrade väljare tillhör snarare – eller borde tillhöra – det förflutna. Det som en gång gjorde Europa unikt var att åtminstone norra delarna bröt sig loss från en just riggad politisk-ekonomisk samhällsordning.
Det är hög tid att återupprepa det stordådet. Inget annat skulle betyda mer för att säkra både välståndet och freden.
Sverige:
Mark Brolin, svensk-brittisk politisk analytiker och författare till boken ”A State of Independence: Why the EU is the Problem not the Solution”
Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Nej till EU
Danmark:
Lave K. Broch, 1:e ersättare till EU-parlamentet för Folkebevægelsen mod EU och styrelsesmedlem i The European Alliance of EU-Critical Movements (TEAM).
Norge:
Helle Hagenau, Styrelsemedlem och internationellt ansvarig i Nei til EU (förut generalsekreterare). Verksam även i TEAM samt Trade Unions against the Single Currency
Finland:
Ulla Klötzer, tidigare ordförande för folkrörelsen Alternativ till EU samt styrelsemedlem i The European Alliance of EU-critical Movements
Island:
Erna Bjarnadóttir, styrelsemedlem i Heimssyn samt chefsekonom i Böndernas Förening
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.