Krav på prestation får barn att sluta idrotta
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2015-06-23 | Publicerad 2015-04-02
Debattören: Idrottsrörelsen måste bli bättre på att se hela ungen
Många barn och ungdomar fostras till framtidens vuxna genom idrotten. Det är alla timmar på idrottsplatserna och hallarna runt om i Sverige som gett oss som vuxna facit vad som är rätt eller fel i livet. Det tillsammans med det rena folkhälsoperspektivet, där allt från vardagsmotion, skolidrott och elitidrott ingår, gör idrotten till en oerhört viktig del i samhället.
Därför ska inte idrottsrörelsen ses som en särskild funktion som inte går att ifrågasättas. Vare sig det är enskilda individer, politiker, kommun eller landsting. Istället borde vi se detta som en viktig del av folkrörelsen idrotts utveckling.
Idrottsrörelsens uppdrag är inte i första hand att fostra världsmästare till varje pris. Nej, vi ska bedriva en bred idrott som är tillgänglig för alla, där glädjen finns som en stor och avgörande del. Vår övertygelse är att detta också ger fantastiska sidoeffekter där vi får fram stjärnor i Charlotte Kallas och Zlatan Ibrahimovic klass. De presterar inte bara toppresultat och sätter svensk idrott på kartan utan blir också stora förebilder för svenska barn och ungdomar.
Att vinna till varje pris som 12-åring är meningslöst. I en Sifo-undersökning som Rädda barnen nyligen gjort med 351 barn i åldrarna 10 till 15 år svarar 85 procent att de idrottar för att de vill ha kul och bara tre procent säger att det är viktigt att vinna. Det är dags att lyssna på barnen. Svensk idrott förlorar nämligen utövare i tonårsåldern – varför? Vi måste ställa frågan innan de slutar!
Tillsammans med Innebandyns kompetenscentrum (IKC) i Umeå har Inger Eliasson och Annika Johansson genomfört ett forskningsprojekt där de intervjuat tjejer som slutat med innebandy, och deras föräldrar.
Upplevelserna flickorna haft som gjort att de slutat sammanfattades i en ökad prestations- och resultatinriktning, förändringar i lagens konstellation, nya tränare och förändrade förhållningssätt hos tränaren, intresse för annan aktivitet eller idrott, brist på tid och höga krav på sig själv.
”Det visar att det är viktigt att vara uppmärksam på individens situation i ett helhetsperspektiv och särskilt på hur förändringarna påverkar barn och unga inom idrotten”, som Inger Eliasson själv uttrycker det.
Det finns en tendens att barn- och ungdomsträningar blir minivarianter av seniorträningar fastän det utifrån ett barnperspektiv borde vara så att träning för ungdomar ska se helt annorlunda ut. Genom att fokusera på individuell utveckling och att uppmuntra till att hålla på med fler idrotter samtidigt tror vi på bättre förutsättningar för ett livslångt idrottande.
Kravet som självklart ska ställas på alla idrottsförbund och distrikt som får ersättning via statliga och kommunala medel är att man ska bedriva idrott utifrån barnets bästa.
Idrottandet ska, i vår värld, skapa en trygg social miljö där varje utövare får vara delaktig – utifrån sina förutsättningar. Idrottsrörelsen ska fortsatt vara självständig men självklart så ska vi acceptera en insyn.
Hur klarar idrottsrörelsen en granskning? Förmodligen som när det gäller allt annat. En del kommer att klara det utmärkt medan andra skulle få börja vända på många stenar. I de flesta förbund behöver vi ta en hälsosam diskussion. Konsekvensen av en objektiv och saklig granskning skulle innebära att vi jobbar än mer aktivt för att idrott för barn ska vara till för just barn.
Göran Harnesk
Generalsekreterare Svenska Innebandyförbundet