Blir vi dummare – eller är det bara fake news?
Debattören: Det är hög tid att omvärdera synen på IQ
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-04-18 | Publicerad 2017-12-31
DEBATT. I dagarna har flera stora nyhetsmedier rapporterat om att ny forskning visar att IQ sjunker i Norden samtidigt som den stiger i andra länder, exempelvis USA.
Är det så att vi nordbor, jämfört med tidigare, helt plötsligt har blivit mindre begåvade? Samtidigt som våra amerikanska vänner, som vi raljerande ibland ser som mindre begåvade, höjer sin intelligens? Hur ska vi egentligen förstå och förhålla oss till den här forskningen?
Till att börja med måste vi förstå vad IQ, eller begåvning, egentligen innebär. Kortfattat är det ett begrepp inom psykologi som började användas i USA:s försvar för att sortera vem som var mer eller mindre lämpad för befälsroller. IQ-begreppet fick fort spridning och snart mätte man IQ på skolbarn för att kunna kategorisera vilka som borde få tillgång till mer avancerad utbildning.
Någonstans där, när man började göra skillnad på folk och folk utifrån ett test, blev IQ svårt att prata om som ett rättvist begrepp på förmåga i bland annat Norden.
De senare åren har dock stigmat kring IQ svalnat och på många områden är det idag helt ok att prata om just förmågan till abstrakt tänkande, snabb problemlösning och omsättning av gammal kunskap i nya situationer. Inte minst inom psykiatrin, där en begåvningsbedömning används som grund i alla neuropsykiatriska utredningar.
Eftersom begåvning är normalfördelad i en befolkning är det alltid en jämn distribution av begåvade och mindre begåvade personer i populationer större än ett par tusen personer.
För att förstå hur utvecklingen av “IQ-begåvning” sett ut behöver vi bara titta 80–90 år bakåt i tiden. Som exempel kan vi ta min farfar, han var verksam som bankchef på 20- och 30-talet. Med den tidens mått skulle han, med största sannolikhet, kategoriserats som en begåvad person.
Skulle han däremot ha testats med dagens IQ-tester och jämförts med vuxna personer som lever i dag skulle han sannolikt falla under gränsen för svagbegåvad.
Förklaringen går att hitta i något som kommit att kallas Flynn-effekten, uppkallad efter psykologen James Flynn, som var den första att påpeka att våra hjärnor blir bättre och bättre, snabbare och snabbare för varje generation.
Orsakerna är flera, dels beror det på att kosten förbättrats, men även på att vi utsätts för mer komplex information och problem som vi måste processa och lösa. Min farfar hade alltså, sett till en vuxen i dag, haft sämre förutsättningar för att resonera och abstrahera på en nivå vi idag kräver av en person i ledande ställning.
Den här förskjutningen gör att vi med jämna intervaller måste justera normgruppen som utgör “medel-IQ” för att få fram ett tillförlitligt mått. Flynn-effekten har således lett till att våra normgrupper under lång tid har justerats positivt.
Så kom då nyheten om att en undersökning, signerad James Flynn, påstår att IQ-nivåerna i Norden sjunker. Kan det stämma? Och i så fall, vad beror det på?
Om den förbättrade kosten var en av anledningarna till att IQ:n ökade, kan det då fungera omvänt om kvalitén på kosten sjunker? Såklart, mindre näringsrik mat påverkar självklart vår biologi. Men, jag tänker framförallt på att de utmaningar vi mötte under IQ-begreppets storhetstid var helt andra utmaningar än de vi står inför i dag.
Det är inte längre prioriterat att kunna lösa matteuppgifter eller stavning utan hjälpmedel, vi behöver inte heller lagra stora mängder enkel information eller processa komplexa idéer utan hjälp. Datorn gör det åt oss. Nyheterna kommer i korta, tillrättalagda inlägg på Facebook och filterbubblan bidrar till att vår verklighetsuppfattning ständigt bekräftas.
Visst är det så att vi som helhet kommer att bli sämre på vissa av de förmågor som traditionellt sett klassats som intelligenta. Men blir vi verkligen dummare? Svaret är svårare än ja eller nej och ligger någonstans däremellan.
Att inte aktivt använda hjärnan gör att den blir lat och prioriterar enkla lösningar framför mer komplexa. De individer som inte utmanar sig själva kommer därför tappa poäng på traditionella IQ-test och bekräfta den senaste studien.
Men, man ska samtidigt inte glömma bort att det i dag finns en stor grupp unga som aldrig har behövt ägna sig åt huvudräkning eller att läsa en bok, som trots det utvecklat imponerande strategiska och analytiska förmågor.
Många av dem har sedan ung ålder spelat komplexa datorspel som kräver mycket av hjärnan på samma gång. Den sortens intelligens är en förmåga som kommer att spela stor roll i framtidens samhälle, där just snabb strategisk och analytisk mänsklig förmåga – i motsättning till AI (artificiell intelligens) – kommer att bli hårdvaluta.
Så i stället för att nu i panik sätta in åtgärder i skolan av traditionell art, kanske vi måste tänka om hela IQ-begreppet och anpassa det till den vardag som vi idag växer upp i? Där förmågor som utvecklas av dagens krav och utmaningar belönas istället för de som var viktiga för hundra år sedan?
Det är dags att omvärdera synen på IQ, och framförallt hur man mäter IQ i stora grupper. Det är bråttom, för det riskerar att få stora konsekvenser om synen på begåvning i Norden påverkas av den senaste tidens undersökningar.
Behöver vi ställa krav på dagens unga att utveckla en traditionell problemlösningsförmåga? Ja. Men vi måste även se vad unga faktiskt gör, och hur deras hjärnor formar en ny sorts intelligens som på alla sätt och vis kommer trumfa min och samtidens begåvning när vi tre generationer framåt gör samma jämförelse som jag gjorde med min farfar.
Anne Grefberg, leg psykolog
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– följ Aftonbladet Debatt på Facebook.