Osminkad populism bakom SD:s vårdflirt
Debattören: En röst på partiet betyder inte fler vårdplatser eller bättre arbetsmiljö för personalen
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2017-07-22
DEBATT. Det är vi som är Vårdpartiet!” säger Sverigedemokraterna i den broschyr som dimper ner i brevinkastet. ”Så sjutton heller” svarar jag, sjuksköterska och därmed en av de ”hjältar” som Jimmie Åkesson ger en eloge på första uppslaget.
SD:s försök att kapa vård- och omsorgsfrågan gör mig arg och ledsen. Både Hälso- och sjukvårdslagen och sjuksköterskors och läkares etiska koder uttrycker att våra uppdrag utgår från de mänskliga rättigheterna och principen om alla människors lika värde.
Den principen är oförenlig med rasismen som frodas hos SD, ett parti med nazistiska rötter vars företrädares rasistiska uttalanden sällan får några konsekvenser för dem. Som kollega till de många vårdarbetare som har utländsk bakgrund blir jag förtvivlad när SD försöker kapitalisera på väljarnas oro för situationen i vården och på den sympati människor har för oss i vårdpersonalen.
SD:s faktiska förslag är inte nya utan liknar sådant som fackliga organisationer redan arbetar aktivt för: bibehållen lön under utbildning till specialistsjuksköterska, legitimation för undersköterskor, administrativ avlastning, slopad karensdag.
Vad som gör budskapet till de svenska hushållen så försåtligt, är hur illa lanseringen av SD som ett vårdparti rimmar med partiets faktiska politik. För trots vad man vill påskina med sin outsider-retorik, så har SD hunnit visa var de står i flera frågor.
I SD:s broschyr läser jag att ”arbetsvillkoren är problemet” i vården. Ändå har partiet kontinuerligt fört en politik för en försämring av arbetsvillkoren för vårdens anställda. SD har röstat emot förbättrad företagshälsovård, emot meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsföretag, emot en begränsning av visstidsanställningar och emot en höjning av a-kassan.
Ett förslag i broschyren har rubriken ”Rätt till heltid” – men i riksdagen har SD röstat emot rätten till heltid. I Skåne satte partiet förra året stopp för en skattehöjning på 30 öre som skulle ha gett 800 miljoner till Region Skånes hårt pressade sjukvård.
SD vill enligt sitt budgetförslag för 2018 satsa 7,9 miljarder mer på vården. Ändå röstade man nej till regeringens tillskott på tio välfärdsmiljarder till kommuner och landsting.
Hur vill man då finansiera förslagen? Det vill man inte svara på förrän i höst, men antyder i intervjuer att det handlar om områdena migration och integration. Som vanligt menar SD att om bara deras huvudfråga, minskad invandring, blir verklighet, så kommer resten att lösa sig.
Men fungerar verkligen denna SD:s standardlösning på alla problem? Nej. En så kraftig minskning som SD förespråkar för att få ihop den ekonomiska kalkylen är både inhuman, bryter mot konventioner Sverige skrivit under och skulle försvåra för Sverige i det internationella samarbetet.
Med en sak träffar SD rätt: vårdens kvalitet är avhängig dess arbetsmiljö. Men medan SD lånar idéer till valrörelsen från de fackliga organisationerna, backar partiet inte upp förslagen med en politik som förbättrar vårdpersonalens arbetsvillkor utan tvärtom. Och märk väl: inget av vårdens fackförbund tror att vägen till en god och jämlik vård går genom splittring i samhället eller genom att ställa grupper mot varandra.
SD:s lansering av sig själva som ett vårdparti betyder inget annat än att ett populistiskt parti har förstått att vård och omsorg är en viktig fråga för svenskarna. Den går emot deras förda politik och saknar realistisk finansiering. En röst på SD är inte en röst på förbättrad arbetsmiljö för vårdpersonalen eller för fler öppnade vårdplatser.
Erika Hellberg
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.