Hallå svenskar, ni är socialt inkompetenta
Debattören: Hur tror ni integrationen ska fungera när ni inte ens kan säga ”hej”?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-02-17
Jag är uppvuxen i Österrike. År 2007 flyttade jag till Sverige. Jag trivs, men det finns en sak jag inte kan vänja mig vid – den sociala inkompetensen.
Det börjar med de enklaste möten. Jag har bott i många länder och det har alltid varit en självklarhet att hälsa på folk i trapphuset eller i tvättstugan. Här är det ett undantag. Att möta någons blick på gatan leder inte till ett leende utan till folk som flyr i panik.
När du tränger ihop dig med din barnvagn i en portuppgång så att någon med hund och shoppingkassar kan gå förbi får du inte ett ögonkast. Knappt någon som öppnar en dörr framför dig håller den öppen.
Om du har glömt din matsäck på en utflykt blir det ingen mat. Ytterst sällan att någon kommer på att dela med sig.
Föräldrar undviker kontakt medan deras barn lekar i parken. Föräldrar i förskolan hälsar inte på varandra fast de träffas dagligen. Om du försöker bryta isen med ett skämt låtsas folk som att de inte har hört. Och om du för en gångs skull får en svensk att prata känner denne inte igen dig tre dagar senare.
Det handlar inte om kulturella skillnader eller egenheter. Detta beteende är ett uttryck för social inkompetens, ett allvarligt samhällsproblem.
Den gör att vi lever bredvid varandra snarare än med varandra. Den gör att vi drar oss tillbaka till en privat bubbla. Ibland må bubblan består av en lycklig familj, sköna vänner och schysta arbetskamrater. Men för hur många? För de flesta skapar den ångest och ensamhet.
Och sen kommer vi till integrationen. Sverige har varit mer öppet för migranter än andra europeiska länder. Regeringen lägger stora resurser på att ge nyanlända boende, mat och språkträning. Ändå är Sverige ett av de mest segregerade samhällena i Europa. Det finns flera anledningar till detta men den sociala inkompetensen är en central pusselbit.
Om jag och mina invandrade kompisar från Tyskland eller Storbritannien kan klaga över hur svårt det är att känna sig hemma här, hur är det då för folk från Eritrea, Syrien eller Afghanistan?
Integration handlar om mer än bostad och pengar. Den handlar om delaktighet, trygghet och tillhörighet. Den handlar om att småsnacka med sina grannar, busa med barn i parken och skaffa sig nya vänner.
Det finns forskning som säger att somaliska migranter är bättre integrerade i amerikanska städer än i svenska – trots att de får betydligt mindre ekonomisk hjälp. Tolkningen är ofta att biståndet minskar människors initiativtagande. Ungefär som att det behövs konkurrens för att integrationen ska lyckas.
Jag tycker att tolkningen är fel. Skillnaderna har ingenting med bistånd att göra. Det är rätt att ge folk goda förutsättningar för att bygga ett nytt liv. Men för att fullborda processen behövs mer än bara goda förutsättningar. Staten kan inte göra allt. Det krävs ett fungerande civilsamhälle också. Den sociala inkompetensen är ett stort hinder för det.
Jag blir påmind om det varje gång jag pratar med nyanlända svenskar, oavsett om det handlar om privilegierade västerlänningar som kan skratta bort problemet eller om utsatta flyktingar vars framtid står på spel.
Mer än en gång har nyanlända som jag har pratat med – exempelvis vid en busshållplats, något man brukar göra där jag växte upp hur exotiskt det än låter – berättad för mig att jag är den ”första svensk” de har någonsin haft ett samtal med. Och då är jag inte ens svensk. När jag frågar om hur länge de har varit i landet kan svaret lyda ett år eller mer. Hur är det möjligt?
Sverige är ett bra land att bo i. Men om man kom över den sociala inkompetensen skulle det vara ännu mycket bättre.
Gabriel Kuhn
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.