Det står en cirkuselefant i vardagsrummet
Lisa Magnusson om att låtsas om sverigedemokrater
Min lillasyster och jag hade oturen att bo på landet under hela tonåren. Landet, mina vänner, är den ödsliga plats dit skönhet, intelligens och spiritualitet går för att dö. Bussen in till människobyn som var vårt andningshål varje lördag: En oskön kakafoni av orange indianpuder, sönderblekt hår, snus, axe, adidasbrallor och gap & skrik. Min syster och jag var utsocknes, vi kom från stan. Vi var så fucking sofistikerade i jämförelse.
En ljus och vacker sommarkväll i syrenernas månad tröttnade vi en gång för alla på de jävla juniorbönderna som satt bredbenta längst bak i bussen och halsade ur petflaskor med genomskinligt innehåll.
Vi var trötta på deras: "Öh, vad gör ni rå, skall ni haka på oss? Öh tjejer, vill ni ha lite att dricka?"
"Ja, gärna, vad gott!", sade min lillasyster och vände sig om, och det var bara jag som kände henne tillräckligt väl för att se att hon gömde MORD i blicken bakom det käcka leendet. "Var är festen då?".
De stackars pojkarna blev helt ställda, visste inte vad de skulle säga. Efter det var det ingen som besvärade oss mer.
Jag tror det är lite med Sverigedemokraterna som med de fulla bönderna bak i bussen: De brölar en massa dumheter. Ingen svarar, vi låter dem hållas. Att se dem i ögonen och lyssna på dem är socialt tabu, det är som att vi tror att det vore ett nederlag att alls erkänna att de finns. Sverigedemokraterna står som en cirkuselefant i vardagsrummet, vi minglar runt och låtsas att den är osynlig, hoppar med ett äcklat litet skutt över de rykande bajshögarna som den lämnar efter sig i hopp om att nån skall plocka upp. Om någon närmar sig dem så är det på ett helt klumpigt sätt, som radioprogrammet Kaliber i P1 och deras avslöjande om att Sverigedemokraterna sjöng Palme-fientliga snapsvisor på Finlandsfärjan. (Åh herregud, sjunger Sverigedemokraterna plumpa sånger på fyllan? Ring polisen!) Det där var ju rent löjligt, särskilt i ljuset av de rasistiska uttalanden som en viss Janne Josefsson drog ur spiknyktra politiker inför valet år 2002.
Metros chefredaktör Per Gunne säger att "det är ingen mänsklig rättighet att få annonsera i Metro" och det är ju sant. Men jag förstår inte varför just Sverigedemokraterna inte får annonsera. För att Metro är politiskt korrekt på det där äckliga sättet som betyder att alla måste tycka lika, även på betald reklamplats? För att Metro tror att läsarna är så dumma i huvudet att de kommer att gå och bli nazister direkt om de ser invandringskritiska budskap? För att Metro har fått för sig att det Sverigedemokraterna har att säga är så förkrossande sant och rätt att om man låter dem komma till tals så är det kört sedan? Eller vad?
Sverigedemokraterna är ett uttryck för sunkig skit som bubblar under ytan på oss alla, och den skiten mår bra av att nagelfaras. Därför blev jag uppspelt när jag hörde att Aftonbladet tänkte ta in Sverigdemokraternas annons. Så länge den inte stred mot svensk lagstiftning, underströk man. Och intäkterna skulle gå till Expo. Jajaja. Det är en bra början, åtminstone. För om man tar fasta på vad Sverigedemokraterna faktiskt säger istället för att förgäves försöka tiga ihjäl dem så är de faktiskt inte så svåra att oskadliggöra. Lite som fyllemongon på bussen.
Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.
Läs hennes blogg här.