Urmodern

Robert Collin

– men inte särskilt modern

När vi biljournalister skriver om kompromisslösa bilar handlar det alltid om extrema sportbilar. Bilar där inga kör-egenskaper offrats för komfort eller utrymme. Men om någon bil är kompromisslös i den andra ändan av skalan är det Land Rover Defender. En traktor med viss förmåga att ta sig fram på allmän väg.

Land Rovern får bekänna färg direkt. När jag hämtar den i Kista drar ett riktigt snöoväder in över Stockholm. På motorvägen mot Norrtälje ligger alla bilar som ett radband i höger fil, ingen vågar sig ut i vänsterfilens drygt decimeterdjupa orörda snö.

Men Land Rovern inte bara vågar. Den vill ! Den kräver att få plumsa ut i djupsnön. I drygt 100 kilometer i timmen, vilket är nära toppfarten, dundrar den fram och förbi alla andra. Där ligger framhjulsdrivna, bakhjulsdrivna och fyrhjulsdrivna bilar med sina överdrivna breda däck och kan inget annat.

Öronbedövande körning

Sen går färden norr ut. Genom Norduppland som liknar ett julkort med snön tung på alla trädgrenar. Den moderna femcylindriga turbodieseln morrar rejält som den ska. Den fyrkantiga karossen skär genom luften som en ladugårdsvägg och turbulensen runt bilen bidrar tillsammans med motorljudet, och ett allmänt slammer från hjulupphängningarna, till ett närapå öronbedövande oljud. Radio finns inte. Den skulle ändå inte göra sig hörd.

Inget stoppar en Defender

Ett par mil norr om Gävle där motorvägen tar slut blir det 90, den nya vinterhastigheten, och det är en lämplig fart för Land Rovern. Det spelar ingen roll om det är sommar, sol och slät asfalt eller full snöstorm, 90–100 kilometer i timmen är alltid rätt fart.

Den långa versionen av Defender har plats för fem personer och den har fyra extrasäten i bagaget. Fast ju längre norrut vi kommer, desto större risk att alla, utom vi som satte oss längst fram, skulle frysa ihjäl.

Obefintlig värme

Värmen räcker knappt för att värma upp framsätet. Mandarinerna vi har som matsäck i baksätet är kylskåps-kalla vid minus 20. När vi kommer fram till Tjädernäset i nordöstligaste delen av Ångermanland är det minus 32. Då är det kallt även i framsätet och vi sitter invirade i filtar, jackor och tjocka mössor.

Dagen därpå är motorn som en ispinne och batteriet helt dött. Men efter ett par timmar med kupévärmare under huven tinar bilen upp och startar snällt.

Nu provar jag den primitiva vintervägen upp i skogen. Den extrema markfrigången, lågväxel och diffspärrar gör körningen löjligt lätt. Att Defender på senare år fått servostyrning är något jag tackar extra för, men samtidigt är jag glad att bilen får se ut som den gjort sen första början.

En klassisk förebild

Det har gått mer än ett halvt sekel sen engelska Rover började tillverka denna urmoder för persontransport i oländig terräng. Men den har blivit förebild för den uppsjö av jeepar, SUV:ar och nu senast Cross Over-bilar som översvämmar våra vanliga asfalterade vägar och gator.

Men medan Land Rover Defender är funktionell och kompromisslös är de nya trendjeeparna en hejdlös kompromiss mellan mode, komfort och inbillad säkerhet.

Det är mycket tveksamt om någon av dagens trendiga stadsjeepar fortfarande tillverkas om femti år. Trender kommer och går, men behovet av en riktig Land Rover består.

Publicerad: 2001-01-29