Nya Bentley: Fart och flärd

Hur många Continental GT-versioner kan Bentley egentligen utveckla? Senaste V8 S är i alla fall den absolut bästa hittills. Sportig, snabb och komfortabel – allt i ett.

Nu är ännu en ny version av Bentleys härliga Gran Turismo-coupé lösgjord från teamet i Crewe. Med tajtare chassi, vassare motor och mer sportig look ska den komplettera Continental GT-paletten som även innehåller modellerna V8, W12 och Speed.

Storyn om Bentleys GT-coupé startar för snart elva år när första Continental GT presenterades på Frankfurtsalongen 2003. Egen lyxig design, fyrhjulsdriven och matad med kompakt sexliters W12-motor blev en säljsuccé. De påföljande åren fick man åka zick-zack mellan nya Bentleys när man besökte London City. Börsmoppe, modell större.

Ända sedan starten har önskan bland sportbilsnördar varit att Bentley ska utveckla en renodlad sportbil, men smart nog har firman endast låtit specialbyggen visa upp sina styrkor på exempelvis 24-timmars Le Mans och för säsong 2014 en nysatsning inom GT3-klassen.

Lyxfåran

I det ordinarie modellprogrammet har Speed-versioner varit det närmaste sportvalet. Personligen tror jag det är klokt att ligga kvar i lyxfåran, de allra flesta Bentleyägare har mer än en bil – de har i genomsnitt fem bilar – och förstår att det är svårt att kompromissa med allt i en och samma produkt.

Valfriheten kommer ju också automatiskt med tjockleken på plånbok och aktieportfölj.

Tyska släkten

Kustvägen norr från kroatiska staden Zadar är som skapt för Bentley Continental GT V8 S. Korkskruvskurvor löper ideligen i varandra med knaggligt kalkberg till höger och Adriatiska havet till vänster. En underbar sträcka som enkelt landar in på min egen tio-i-topp-lista över vägar i världen. Kör den!

Vad är då nytt hos V8 S? Fyraliters V8-motor med dubbla turbo hämtas från koncernkollegan Audi S8. Effekten är modererad till 528 hästkrafter och nås vid toppiga 6 000 r/min. Kraften är 680 newtonmeter, redan från 1 700 r/min. Kort och gott ett muskelpaket.

Fyrhjulsdrift med 40:60-split fram/bak och åttaväxlad automatlåda från ZF känns igen från förr men Bentleys tekniker har säkert haft som mål att spöa sin internkollega Porsche när det gäller kraftutsöndring, köregenskaper, avgasljud, förfining. Enligt Bentleyfolket är det en nyttig avundsjuka som råder inom den stora VW-sfären.

Örongodis

Soundtracket ur de dubbla åtta(!)formade avgaspiporna är i klass med smattret ur vinkelåttorna från Mercedes AMG. Örongodis när det slår mot de många tunnlarnas bergväggar.

Chassimässigt har V8 S fått ärva underställ från Speedmodellen. Sänkning på 10 millimeter, 70 procent stummare bussningar runt om, tuffare stötdämpning (45 procent fram, 33 procent bak), grövre krängningshämmare (54 procent). Gör susen för den 2,3 ton tunga Bentleycoupén, rörelsemönstret är tajt även vid aktiv körning. Fortfarande dunsar de stora (provbilen är extrautrustad med 21-tumsfälgar) hjulen lite osnyggt över brunnslock och broskarvar.

Perfektion och känsla

De få motorjournalistkollegorna från Europa på plats i Kroatien försöker på kvällskvisten envist kopiera pressmaterialets pådyvlade beskrivningar att den här Bentleyn, ja den är gjord för att smiskas med! Låt gå för det, men en Bentley köps inte för att dåna runt kurvor med full sula hela tiden.

Bilvalet Bentley står för något annat, i närheten av gränslandet mellan teknisk perfektion och känslosam njutning. V8 S går som f-n, inget snack om saken, men när tempot är något mer sansat – ändå rejält fort – faller bitarna ännu bättre på plats. Chassi och kaross verkar ha sugpassning med vägbanan, bilen har en inneboende livslusta som går ut på att avverka fler mil än någon annan vagn på marknaden.

Det uppstyvade chassit och motorn med mer twist verkar som en kirurgkniv på fettsugningsklinik för Continental GT V8 S.

Blodet pumpar utan motstånd i Bentleys kropp. Ändå snackar vi om en fläskigt tung farkost som breder ut sig i de flesta riktningar. Bilen andas lite samma känsla som nya Mini, om än i dubbel storlek. Och för tio gånger priset. I övrigt inga liknelser de två britterna emellan.

Text: Hans Hedberg Foto: Dirk Deckbar