Audi - så smart att den blir dum

Robert Collin

Finesser skickade sprillans ny bil till verkstaden

Stendöd! Min Audi A7 som ska testköras har inte ens gått femtio mil, men nu är den stendöd. Cementerad på parkeringsplatsen tvärs emot radhuset i Norrtälje.

Jag tar familjens Miata i stället, kör nercabbat till Stockholm och ringer Audi Assistans på vägen. Som skickar en bärgare från Falcks, som ska försöka få liv i bilen eller bärga den till stans VW-verkstad Norrbil.

Killen från Falcks är där redan efter tio minuter men misslyckas med att starta med kablar. Så det blir bärgning.

När jag kommer tillbaka från Stockholm kör jag in till verkstaden och pratar med

rutinerade meken Janne Thunman.

– Datorn säger att du glömt tändningen på. Och att bilen hade dragit ur batteriet efter tre timmar.

Va fan. Glömt tändningen på?

Hur då? Nej, det är väl inte möjligt? Eller? Jag kommer osökt att tänka på det gamla talesättet, ”Audi, fem nollor. Fyra i grillen och en bakom ratten”.

Efter ett dygn är batteriet laddat, bilens datorsystem omstartat och bilen som ny. Men vad var det som hände?

Är jag en nolla? Eller är det de unga överentusiastiska datateknikerna på världens bilfabriker som fyller bilen med elektroniska onödigheter för att ”det ändå inte kostar något”, som förtjänar beteckningen?

Eftersom datakillarna ofta inte är bilförare har de missat att bygga in nödvändiga

varningssystem som kunde larma när den nya tekniken tar över årtionden av inövade rutiner. Som att motorn i generationer stängts av genom att vrida tändningsnyckeln.

Min Audi A7 är proppfull med sådant som köpare av exklusiva bilar vill ha. Backkamera med extremt fin optik och nära HD-upplösning på den breda bildskärmen. En Bang och Olufsen-stereo. Framstolar med fem olika massageprogram. En baklucka som öppnar sig själv via ett knapptryck. Och en spoiler som kommer upp ur samma baklucka vid en viss hastighet.

Bilen är helt enkelt full med sådant som vi bilägare gärna vill berätta om för grannarna, jobbarkompisarna eller tillfälliga bekanta i baren.

Men det var inte dessa, utan stopp- startsystemet som skickade bilen till verkstaden. Alltså det system som stannar motorn vid rödljus och som av många anses som en nödvändighet för att rädda jorden undan en klimatkatastrof.

Så här gick det till, jag har rekonstruerat förloppet flera gånger.

Jag kommer hem till Norrtälje med hustrun och barnbarnet Valle som varit på Gröna Lund. Svänger upp på parkeringen, kommer lite snett, backar lite och kör fram mot häcken igen. Genom att lägga i backen har jag aktiverat parkeringssensorerna även fram och de piper med ökad intensitet när jag närmar mig häcken.

Det piper fortfarande när jag trampar ner bromsen och för växelväljaren till p-läget.

Och i samma ögonblick stannar motorn (systemet är ju programmerat att rädda världen och gör sitt jobb just som dataprogrammerarna bestämt).

Fortfarande med foten på bromsen kopplar jag loss säkerhetsbältet och öppnar dörren. Strax är vi ute alla tre. Jag vänder ryggen åt bilen och trycker på fjärrkontrollens låsknapp men jag lägger inte märke till att bilen förblir olåst.

För tändningen är fortfarande på.

Hade jag tittat noga hade jag kanske sett meddelandet i displayen ”Ignition on”  med  pyttesmå bokstäver som tändes när jag öppnade dörren, men då var jag ju redan på väg ut. Och om jag inte aktiverat parkeringssensorerna hade jag kanske hört Ignition-on-pipet. Men nu pep det ju redan.

Efter någon timme när det blev tillräckligt mörkt gick halvljuset i gång automatiskt via ljussensorer (jo, det ska vara så enligt en ny EU-bestämmelse) och efter tre timmar var batteriet helt slut, så slut att bilen inte ens ville starta med kablar.

Dessutom, under tre timmar var bilen startklar för vem som helst. För i tändningsläge är det bara att köra i väg även om nyckeln inte är med.

– Men, sa jag till Janne Thunman, i bilar med stopp-startsystem startar ju motorn när jag lyfter foten från bromsen.

– Nej, inte om du öppnat dörren...

Jag är kanske en nolla, men jag säger:

Gör om!