Ge glesbygden en chans att överleva
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-11
Mackdöden gör livet i glesbygden ännu hårdare. Dödsdansen koreograferas av giriga bensinbolag och av Miljöpartiet som tvingar mackägarna till omöjliga investeringar.
Bolagen tänker på sina kostnader för tankbilen och lägger ner de mackar som ligger längst bort.
Trist, men egentligen inte konstigare än när samhället drar ner på annan service i glesbygden. Posten är redan borta från många byar, skolor och banker är nerlagda och har byborna tur finns i bästa fall en lanthandel kvar.
Men spiken i kistan för småmackarna är den så kallade pumplagen som Miljöpartiet drev igenom 2005. Den innebär att alla mackar som säljer minst
1 000 kubikmeter bensin och diesel per år måste erbjuda ett alternativbränsle.
Etanol är billigast att installera, runt 600 000 kronor i normalläget. Gas är betydligt dyrare.
Men drygt halvmiljonen för en investering som aldrig kommer att ge ett öre tillbaka är mycket pengar för en mackägare som har dålig lönsamhet redan utan etanol.
Lagen har införts i steg, men nu är turen kommen till de allra minsta och allra minst lönsamma mackarna.
Som Shellmacken i Pajala där jag tankade förra veckan. För den gäller dispens eller nerläggning.
Och så är det för hundratals mackar i glesbygden.
Det är dags att ställa frågan:
Ska vi avfolka glesbygden helt? I så fall måste vi räkna på alternativkostnaden när alla flyttar till Stockholm.
Eller så skrotar vi pumplagen och ser till att mackarna, butikerna och de som försöker bo kvar i glesbygden har en verklig chans att överleva.
