Årets riktiga sommarplåga förtjänar att höras i ”Jills veranda”

Det är sommarens sorgligaste låt.

Den kommer säkert inte att spelas någonstans.

Men i en rimligare värld skulle ”Sleep all summer” höras överallt.

Även den här sommaren kommer ta slut.

Värmen kommer att tyna bort.

Skuggorna blir längre, dagarna svalare och färgerna djupnar.

Det som den amerikanska författaren Joan Didion kallar blå skymning, timmarna mellan eftermiddag och natt, är snart här.

Då kommer ”Sleep all summer” med Neko Case att låta ännu bättre.

När jag försöker sammanfatta musik- och konsertsommaren innan semestern kickar in återkommer jag hela tiden till den.

Det finns säkert viktigare och populärare låtar. Jag tvivlar starkt på att så värst många utöver de som redan känner till artisten och låtskrivaren från Virginia upptäcker balladen.

Den kommer inte att spelas på radion, visas på tv eller dyka upp på några användarvänliga spellistor på Spotify.

Vilket naturligtvis inte gör den mindre dyrbar eller vacker.

Trasiga hjärtan en miljardindustri

Däremot är jag övertygad om att ”Sleep all summer” bara är ett avsnitt av ”Jills veranda” från att bli en sensation i Sverige.

Den är skriven av Eric Bachmann i undanskymda indiebandet Crooked Fingers.

När Neko Case fick frågan om vilken som är världens sorgligaste låt svarade hon ”Sleep all summer” på Twitter. Hon berättade att hon brukade kalla Eric för ett rövhål varenda gång hon träffade honom. Hon var förbannad över att han hade skrivit låten. Den är för bra.

”Sleep all summer” har bland annat tolkats av The National och St Vincent, men det är först när Neko Case och Eric Bachmann spelade in den till hennes senaste album ”Hell-on” i år som balladen kom hem.

Duetten har varit en americanadiamant på Nekos konserter i flera år. Den bryter upp och vänder på spelningarnas dramaturgi. Det mest melankoliska numret blir en efterlängtad höjdpunkt.

Ungefär som när Rodney Crowell sjunger sin ”'Till I gain control again”, Emmylou Harris gör Steve Earles ”Goodbye” eller när Jason Isbell bygger sina konserter runt ”Cover me up”.

Låtar om trasiga hjärtan är en miljardindustri. ”Folk har skrivit tusentals låtar om skiten”, som Tony Soprano sa när han försökte muntra upp sin dumpade son AJ mot slutet av tv-serien ”Sopranos”.

Frågan ingen har svar på

Men i de bästa balladerna finns sällan någon tröst. Att bli vuxen innebär i slutändan att acceptera att skuggorna blir längre, dagarna blir svalare och allt tar slut.

Neko Case och Eric Bachmann höjer aldrig på sina röster när de sjunger till varandra i en egen blå skymning. Om hur de fyller sina hjärtan med trasiga saker, att han kan förändras men kanske inte blir en bättre man, att det måste finnas ett värdigare sätt att säga farväl.

Allt leder fram till frågan i den långsamma refrängen som ingen har något svar på. Den stannar kvar i mörkret och blinkar som en trasig neonskylt:

”Why won’t you fall back in love with me?”

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln