Verkligt skandinaviskt är att bli riktigt arg på en reklamkampanj

Det krävdes alltså ett bombhot mot den danska reklambyrå som producerade SAS-filmen för att nyhetsnarrativet skulle bli komplett. Det mesta har redan sagts om reklamsnutten som menar att allt det vi tror är truly Scandinavian egentligen kommer någon annanstans ifrån. Möjligen har vi hoppat över själva grundfrågan här: Varför hetsar vi upp oss så över reklam?

I de senaste årens allt mer tröttsamma kulturkrig mellan nationalister och progressiva börjar nästan alla folkstormar med reklam: Ett svart barn som Lucia i en annons för hemvaruhuset, ett glassföretag för gymnasieamnesti, en rakhyvel som vill förändra mansidealen. Var och en för sig har de upptagit vårt debattutrymme i flera dygn, eftersom en skränig identitetsminoritet hatar deras budskap.

SAS lyckades kapa vår uppmärksamhet hela onsdagen och halva gårdagen. Alla stora medier rapporterade om reklambråket, tidningarnas kultursidor analyserade fenomenet, sociala medier kokade. Som en sorts mångfaldsmartyrer drog SAS tillbaka filmen i några timmar och påstod sig vara utsatt för en ”attack”. Sedan kom den upp igen. Ett så kallat pr-bingo.

 

Reklam lever på att väcka känslor. Gå igenom det berömda bruset. Som en ikonisk tidningschef lär ha uttryckt saken när en reporter nämnt ett företagsnamn lite väl många gånger i en nyhetsartikel: ”Nu knullar de med varandra av ren glädje på deras marknadsavdelning.”

SAS marknadsavdelning verkar inte ha haft riktigt så kul de senaste dygnen, fast vad vet vi egentligen? Det är rimligt att tro att man gjort den här reklamfilmen med precis samma mål som alla reklammakare har: Att generera maximal uppmärksamhet. Då är det inget minus att Sverigedemokraternas Richard Jomshof blir så arg att han tänker bojkotta SAS (vännen!) och att ryska troll sprider klippet på Kreml-nära medieplattformar.

Att knäppgökshögern låtsas bli upprörd av sånt här kan man kanske leva med, det är bättre att de ägnar sig åt symbolpolitik än jaga meningsmotståndare med järnrör. Men att den självrättfärdiga livsstilsvänstern går rakt i fällan ännu en gång visar bara en sak: Politik, i den mån den betyder något konkret för människor, är död. Möjligen dog den när Jonas Sjöstedt laddade inför ett tal med att äta glass från Ben & Jerry’s.

Reklam däremot lever i allra högsta grad. Kanske beror det på att kommersiell radio och tv släpptes fri så sent i vårt hörn av världen. När vi äntligen fick kasta av oss monopoltvångströjan och bli en del av den stora världen blev 1990-talet ett decennium då samtalsämnet på fikarasterna på svenska arbetsplatser kretsade kring tv-reklam: Har du sett den? Ja, men har du sett den där då?

Sverige är förmodligen det enda land i världen där det anordnas presskonferenser för att berätta vem som tar över efter Stig i Ica-reklamen och där medier är på plats när detta kommuniceras. (Icas reklambyrå lär väl vid det här laget anordna regelrätta orgier när en ny snutt släpps på tv.)

 

Det fanns en tid då många svenskar bojkottade produkter och varumärken för deras tveksamma härkomst och inte för hur de kommunicerar. Det var israeliska apelsiner, franska viner och stora bensinbolag som borrade efter olja i känsliga områden. Det finns fortfarande länder – i princip alla söder om Danmark – där den politiska kulturdebatten utgår från kontroversiell litteratur, film och konst – inte reklam.

Som en påminnelse gör SAS världen mindre för sina kunder genom att bidra till att bokstavligt talat elda upp den.
Huruvida något fenomen alls är verkligt skandinaviskt är väl en närmast existentiell fråga. Men vill SAS ha ett tips på något som är truly Scandinavian, för att inte säga extremely Swedish, till nästa reklamsnutt kommer mitt tips här: Att bli riktigt arg på en reklamkampanj.

SAS bidrar till att elda upp världen – och politiken är död, skriver Johanna Frändén.