I terrorrättegången är det som utelämnas lika viktigt som det som sägs
– Vad tycker du själv om IS?
Det är terroristrättegångens fjärde dag och åklagaren har fram tills nu jabbat försiktigt, som om han väntat på en blotta.
Nu skjuter han plötsligt snabbt från höften och ställer en fråga som tycks överraska.
Den 46-årige mannen, åtalad för förberedelse till terrorbrott och terrorfinansiering, en man med halvlångt, mörkt och glest hår, klädd i ljusgrå t-shirt och häktets gröna byxor, tittar upp, dröjer några sekunder med svaret.
Är det en plötslig spricka i vad som fram tills nu har framstått som ett orubbligt självförtroende vi bevittnar? Försöker han vinna tid? Är han rädd för att snärja in sig?
I mannens mobil och dator har Säpo hittat islamistisk terrorpropaganda och avrättningsfilmer och åklagare Per Lindkvist fråga är på intet sätt orimlig.
Den åtalade finner sig och berättar att han har ett syskonbarn som har rest till Syrien för att strida. Filmerna har han laddat ner och skickat till honom för att visa vilken vedervärdig sekt IS är.
Kanske pratar han strunt. Kanske hade Säpochefen Klas Friberg rätt då denne utbrast "Vi har förhindrat ett terrordåd" för ivrigt antecknande reportrar efter att de sex män som nu står för rätta greps.
Men det kan också vara så att han talar sanning. Och det är en sak att vara Säpochef. En annan och i detta sammanhang betydligt svårare sak är att vara åklagare. Påstådd brottslighet ska bevisas.
Så Lindkvist har inget annat val än att mala vidare. Hur var det med filmerna du skickade till en av de andra åtalade i målet? Vad var syftet?
På andra sidan det skottsäkra glaset sitter tre av 46-åringens elva barn och en kvinna i niqab, som jag förmodar är hans hustru. Han sitter med ryggen mot dem. Ibland vänder han sig om. Barnen vinkar lika ivrigt varje gång
– Jag skickade filmerna som ett exempel på hur islam kan missbrukas, svarar mannen kort.
Det är sen eftermiddag, syret är på upphällning, tolkarna gäspar, det är dags att bryta för dagen.
Den överoptimistiska huvudförhandlingsplanen har spruckit för länge sedan, chefsrådman Patrik Alm undrar uppgivet om parterna har många frågor kvar att ställa och advokat Thomas Olsson meddelar buttert att han tänker ta upp "det som åklagaren utelämnade".
Det advokaten syftar på utspelade sig några timmar tidigare, då de drygt 500 kilo beslagtagna kemikalierna avhandlades.
Planerade tre av de åtalade att tillverka en bomb och begå ett terrordåd?
Åklagaren hävdar det och ställer detaljerade frågor om hur kemikalierna inhandlades och förvarades.
46-åringen, som för tio år sedan kom som kvotflykting från Uzbekistan, bytte namn till ett mer svenskklingande och försökte etablera en byggfirma, svarar korthugget.
Han berättar att han hittade en hel del färg på en auktionssajt på nätet, ropade in rubbet för tvåhundra kronor, kemikalierna följde med på köpet, han bad två kompisar att köra lasten från Skellefteå till Strömsund, där han vid tillfället bodde.
Frågor och svar kommer och går och plötsligt byter åklagare ämne och vill veta varför mannen flyttade ihop med två av de medåtalade.
Inte ett ord om att mannen begett sig till kommunhuset i Strömsund och försökt sälja klor. Onekligen intressant i sammanhanget, då terrorbeslaget bland annat består av 560 kilo kalciumhypoklorit, som används som bassängklor.
Detta är inte en fantasifull bortförklaring. I förhör har två anställda vid kommunen bekräftat mannens uppgifter.
Om nu syftet var att tillverka en bomb, varför försökte han sälja kemikalier?
Advokat Olsson är av lätt insedda skäl mer intresserad av denna omständighet än åklagare Lindkvist.
I en rättegång är inte sällan det som utelämnas lika viktigt som det som sägs.