Wennerholm: Simons var den sista av sin sort

HOCKEY

Jan Simons har gått bort och hockey-Sverige känns plötsligt lite ödsligare.

Och jag undrar:

Var han den siste genuina hockeyledaren? Den sista av sin sort?

En som levde med sin klubb 24 timmar om dygnet och la ner själ och hjärta för att hålla liv i en klassisk bygd och dess hockeykultur.

Jan Simons kunde inte rädda sig själv i kampen mot den sjukdom som slagit klorna i honom.

En av få matcher han förlorat.

Jag träffade Jan Simons massor av gånger under hans 37 år som klubbdirektör i Mora. Och senare också.

Han VAR Mora. Var man i ishallen var han alltid där, nånstans.

En som aldrig vek från klubben i sitt hjärta, vare sig det blev ned- eller uppflyttning. Varken i svåra tider eller framgång.

Det var inte bara a-laget han la kraft på. Ungdomshockeyn var alltid lika viktig, om inte viktigare, i en klubb som fostrat massor av talanger.

Han fanns överallt, hans eviga träskor blev rikskända och hans hjärta var stort som Siljan, när det handlade om hans älskade Mora.

Han levde nästan alltid i skuggan av storebror Leksand på andra sidan sjön, men när han gick bort hade Mora både gått om och förbi.

Hjärtat klappade för Dalarna

Men han visade absolut ingen skadeglädje. Jag tror han led nästan lika mycket som alla leksingar, när problemen hopade sig i storklubben där snett söderut, med sin skinande arena och en miljonrullning som aldrig skedde i hans eget Mora. Inte så länge Simons styrde skutan.

Hans hjärta klappade för hela Dalarna.

En av de största ledare svensk hockey haft.

Och förmodligen den sista i sin generation.

Det virke som byggde ledare som Jan Simons, Kjell Glennert i Färjestad, Thure Wickberg i Brynäs , Denny Eriksson i HV71, eller Björn Doverskog i Leksand, det finns inte längre.

Eller ta Svenska ishockeyförbundet gamle ordförande Rickard Fagerlund som gjorde Tre Kronor stort på allvar.

Nu finns ingen kvar.

Idag har alla lämnat oss.

Jan Simons var den siste som kunde räknas in i den kategorin.

De stora elefanterna.

De som brann för sporten och höll ordning på ekonomin.

Jan Simons var en i det gänget, en av dem som höll liv i den svenska hockeytraditionen.

En ledare som brydde sig om alla i föreningen och som byggde upp en av Sveriges bästa plantskolor och sällan gick hem förrän nattbelysningen var på utanför kanslifönstret.

Hans Mora slogs aldrig bland de riktigt stora, orten var för liten för det, men det är en klubb som alltid tillhört fundamentet i det som gjort svensk hockey så stor och framgångsrik.

Även om andra oftast snodde det Mora producerade.

Glad och stolt

Mora gick upp i SHL första gången 2004 och jag minns att Jan Simons var en av de första att kliva av bussen där jag stod och väntade i natten i ett galet segerrusigt Mora.

Han var glad och stolt och upprymd naturligtvis, speciellt över att fjorton spelare i truppen var fostrade i det egna hockeygymnasiet.

Men jag kunde ana att hans tankar redan var inställda på nästa säsong. Att tänka ut en strategi att hänga kvar också. Trots SHL:s minsta budget och en nykomling på området.

Han fixade det med.

Moras första säsong i SHL 2004/05 sammanföll med NHL-lockouten och Jan Simons var en av de första att se möjligheterna när de lockoutade NHL-spelarna blev fria att spela var de ville den vintern.

Inte bara genom att plocka hit vem som helst, utan noggrant scoutade NHL-spelare som han visste skulle passa in och trivas på en liten ort som Mora.

Som Edmontos Shawn Horcoff, Detroits Dan Cleary och storstjärnan Marcel Hossa, som kom till Mora nästan gratis för att få spela ihop med brorsan Marcel. Och både Horcoff och Cleary växte till NHL-stjärnor efter den där vintern i Mora.

▪▪▪

Jan Simons hyllades på isen i Moras sista grundseriematch mot Örebro den 8 mars.

Redan då visste han och de närmaste att sjukdomen hade honom i ett grepp den inte skulle släppa.

Att det här var en match han inte kunde vinna.

Alla vi som kände honom visste också, han ville ta farväl och säga hejdå medan han kunde.

Bara en sån sak.

o o o

En annan historia berättade Harald Lückner för mig i vintras. Lückner som tränade Mora när de gick upp 2004.

När den gamle spelaren och tränaren Patrik Ross fick veta att Simons var sjuk, satte han sig i bilen och körde de drygt 60 milen från Ängelholm till Mora bara för att sitta och prata med honom en stund.

Sedan körde han hem samma dryga 60 mil på samma dag.

Han kände att han måste.

Det säger en del om den respekt och vördnad både hans gamla spelare och tränare känner idag.

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20

GRATIS! Ladda ner Sportbladets app i iPhone & Android.

ARTIKELN HANDLAR OM

Mora IK