Åker till Göteborg – och blir religiös

GÖTEBORG. Landar i fäderneslandet, åker till Göteborg och blir religiös.

Det är lätt hänt när Mavis Staples ställer till med väckelsemöte i en tio minuter lång ”I’ll Take You There”.

Det är framförallt för att träffa min storebror och, tror jag, se Van Morrison på Trägårn jag dundrar iväg till Göteborg så fort jag kommit till Sverige.

Brorsan lever upp till alla förväntningar, arrangerar ett förträffligt tredagarspass i den förstummande hettan, inklusive en räcka bar- och restaurangbesök av den sort som gör en hel sommar – med det på fiskkorgen Hakelverket i Majorna som särskilt utropstecken. 

Men Van The Man…jag hade glömt vilken frustrerande liveartist han han kan vara. Lysande i enstaka, inspirerade ögonblick, som denna gång i en oväntad ”Real, Real Gone” och ”One Irish Rover” från underskattade ”No Guru”-albumet  – och sedan bara såsig i standardiserade bluescovers och märkligt puttrande utfyllnadsspår från sentida album.

Det känns…snopet

Jag lämnar Trägårn – för sittning på Lipp, förstås! – med samma tanke som efter dussintals föreställningar med den barske Belfast-sonen:

”Om man nån gång fick göra en låtlista åt honom, och han mot alla odds tände på den…”

Men istället skickas vi mot Avenyn med en mer eller mindre poänglös version av John Lee Hookers ”Dimples” ringande i öronen. 

Det känns…snopet.

Däremot är Mavis Staples en sann uppenbarelse på Pusterviksteatern kvällen därpå.

Snart 80 år gammal lyckas hon, den yngsta av systrarna  i Staples Singers, tillsammans med sitt eminenta band – i vilket inte minst gitarristen Rick Holmstrom briljerar – förvandla den för aftonen bastuheta klubben vid Järntorget till en kyrka i amerikanska södern.

Uttjatad evergreen får nytt liv

En lång, väckelsemöteartad ”I’ll Take You There” skulle jag faktiskt beskriva som det mest betagande jag upplevt live på flera år.

En så uttjatad evergreen borde egentligen inte kunna vara så mycket mer än en trevlig påminnelse om vilka storartade hits Staple Singers ändå spelade in, men som Mavis själv säger:

– Vi i har tagit er dit i 69 år nu och jag har fortfarande inte tröttnat.

Sedan sjunger hon så fantastiskt, och piskar upp sånt heligt sväng, att jag börjar sms:a vänner om jag från och med nu är kristen.

”Jaja”, svarar dom.

Precis.

Det går över på ett dygn.

Men bara att få bli religiös i några timmar räcker väldigt långt.


ORSAKER TILL EXTAS

Air conditioning (Uppfinning)

Svaret på frågan vad jag saknar mest från New York denna galna svenska sommar

Familjen – Tonårsligan från Borlänge (P3-dokumentär)

Lysande jobb av Sigge Dabrowski.

Piggelin (Glass)

Världens godaste glass, så är det bara.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln