Om du vill se hoppet för miljön, se dig omkring!

Klimatmötet i Katowice kommer säkert att bli ännu en uppvisning i gräl och undanflykter. Allt för att slippa göra något själv. Det är naturligt att känna frustration.

För många spiller det över i missnöje med hela det västerländska sättet att leva. New York Times-kolumnisten Thomas Friedman fantiserar om att få vara ”Kina för en dag” för att tvinga fram miljöskydd och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö anser att vi behöver ”global despoti” för att rädda klimatet. Andra, som Naomi Klein och Göran Greider, kräver planekonomi för miljöns skull.

 

Som vanligt är det lätt att drömma om något annat system som löser alla problem.

Som vanligt saknas exempel de kan peka på, som inte var mardrömmar. Betänk att diktatur inte betyder att du får total makt, utan att någon av de där frustrerande politikerna i Katowice får det. När personer som Putin och bin Salman får despotisk makt brukar de komma på att det är mer lockande att berika sig själva och mörda dissidenter än att rädda världen.

 

Även om Kina på grund av sin storlek kan satsa mer på gröna energikällor, har de också högre koldioxidutsläpp. Den som vill leka ”Kina för en dag” ska egentligen stoppa mer kol i kraftverken och fler miljövänner i fängelse.

Planekonomierna offrade inte bara människor, utan även naturen. 1989 beräknade sovjetiska ekonomer att de behövde 50 procent mer material och mer än dubbelt så mycket energi som marknadsekonomierna för att producera samma mängd välstånd.

Det saknades ju marknadspriser och konkurrens som pressade bolagen att vara innovativa och hushålla med resurserna.
Entusiasterna hoppas naturligtvis att det ska bli annorlunda den här gången, den här gången ska rätt personer på något magiskt sätt ta sig fram till kontrollspakarna. Det är därför det brukar gå åt skogen, för att önsketänkande går före erfarenheten.

 

Environmental Performance Index, som rankar 180 länder enligt 24 indikatorer på ekologisk hållbarhet visar att de grönaste är rika demokratier, som Sverige, Danmark, Frankrike och Schweiz. De sämsta västländerna kommer före de bästa utvecklingsländerna i Asien och Afrika.

Undantaget är att koldioxidutsläpp historiskt ökade med välståndet. Så det bästa som kan sägas om despoterna är att de håller sina medborgare i fattigdom. Men även om de fattiga inte släpper ut lika mycket växthusgaser, förstör de i desperation sina stränder för att sälja sanden och hugger ned sina skogar. De behöver välstånd både för att rädda lokalmiljön och bli mindre sårbara för klimatförändringarna.

 

Kina släpper redan ut mer koldioxid än Europa och USA tillsammans, och hack i häl är Indien, där utsläppen växer dubbelt så fort. Den avgörande frågan för planeten är därför vilken teknik dagens fattiga använder för att bli rika.
De gröna innovationerna kommer, liksom alla tidigare, från fria människor i kapitalistiska länder. Det är bara fria individer som utvecklar den nya tekniken och det väldiga kapital som omställningen kräver. Det kan låta oromantiskt för den som drömmer om starka ledare, men om du vill se hoppet för miljön, se dig omkring!


Frikoppling är möjlig

Sedan 1990 har Sveriges BNP ökat 80 procent, men koldioxidutsläppen minskade 26 procent. Vissa säger att det är för att vi importerar utsläpp genom varuhandel, men de glömmer att vi också exporterar lägre utsläpp genom vår renare industri.

Negativa utsläpp är möjliga

Företaget Carbon Engineering har utvecklat en metod att ta koldioxid ur atmosfären för så lite som tusenlappen per ton. Om hela världen hade koldioxidskatter på svensk nivå skulle det vara lönsamt redan i dag.