Naturligt att folk från andra kulturer slår dank i centrum
Svenska Dagbladets ledarsida är en pendang till Björn Söders epos
Jag hoppas att ni inte missade Svenska Dagbladets ledarsida i måndags, där man ondgjorde sig över hur invandringen förändrat den svenska stadsbilden. Texten är en sorts pendang till Björn Söders legendariska epos från Malmöfestivalen för några år sedan, när han i den mångkulturella dyn plötsligt hittar ett stånd som säljer sillamackor och blir så rörd över fosterlandets överlägsna cuisine att han börjar gråta.
Ledarskribent Ivar Arpi besöker i sin tur en svensk glesbygdsort, oklart vilken, och konstaterar att nästan ingen som syns i centrum är svensk.
Arpi förhör sig inte personligen med tiggarna och flyktingarna på gatan – det förblir oklart hur man kan slå fast att någon är nyanländ och inte, säg, andra generations invandrare – och det är inte heller hans ärende. Poängen är att de som syns på stan är bruna och därmed en del i den förändrade stadsbilden.
Arpi skyggar inte för uttryck direkt inlånade från den högerextrema miljön. Det talas bland annat om västvärldens ”tysta majoriteter” – en majoritet så tyst i Sverige att den uppgick till endast 17,5% i senaste riksdagsvalet – och andra populära vanföreställningar av typen som får marginella partier som Alternativ för Sverige att trycka upp nio miljoner valsedlar till riksdagsvalet.
Att man har Folket i ryggen är en vanlig hallucination hos internetradikaliserade rasister. Det är däremot traditionellt sett inte bevekelsegrunderna för Svenska Dagbladets politiska pluton, men tiderna förändras antar jag, titta bara på den svenska stadsbilden.
Låt oss ändå plocka upp känslan av en veritabel invandringsinvasion av det offentliga rummet på småorterna i Sverige, för här har Ivar Arpi onekligen en poäng. Jag är själv uppvuxen i en by där ”affärn” och ”tappen” var de naturliga mötesplatserna, båda nu nedlagda sedan länge. Som vuxen har jag tagit med ett koppel utländska vänner och pojkvänner hem till mamma och pappa, och alla har de undrat över samma sak, med lite lokala variationer.
Skotten: Var är puben?
Fransmannen: Finns det ingen restaurang här?
Alla: Vart går ni när ni vill träffa folk?
Sverige har en stolt tradition av föreningsliv och vi har genomgående högt förtroende för vår nästa, men på landsbygden har vi nästan inga ytor kvar där vi träffas spontant längre. Alla som varit utanför Norden vet att detta är närmast unikt. Att människor från andra kulturer söker sig till centrum – ”slår dank utomhus”, med Ivar Arpis ord – istället för att sitta hemma när de kommer till Sverige är fullt naturligt. Så sker i de flesta länder söder om Danmark, i både städer och på landsbygden. Det är en djupt mänsklig strategi mot ensamhet och isolering. Det grekiska ordet för torg, agora, har för övrigt sin etymologiska bakgrund i en plats där folk träffas för att handla och tala om politik, ett sorts populärt komplement till det antika Greklands politiska elit.
Motståndet mot invandring bestäms också av andra faktorer än de rent geografiska, kön är en viktig komponent här, liksom, i viss utsträckning, socioekonomisk ställning. Men generellt är främlingsfientlighet mer utbredd i de EU-länder där migrationen är liten eller obefintlig och betydligt mindre förekommande i storstadsområdena, där invånarna är vana vid att ha grannar och kollegor med utomeuropeiskt ursprung. Möten med muslimer i vardagen är det bästa vaccinet mot den ensidiga bilden av terrorism och social misär, som inte minst medierna bär ett ansvar för.
Det är förstås glädjande att också ledarskribenter förstår vikten av att befinna sig på fältet, även om Ivar Arpis okulära besiktning av den svenska småorten saknar några viktiga journalistiska ingredienser. Till exempel brukar man i regel prata med dem man skriver om.