Hjärtat röstar på det tragikomiska kärleksbrevet ”Tårtgeneralen”

Foto: SF.
Mikael Persbrandt i ”Tårtgeneralen”.
FILM

Älskade Astrid Lindgren, folkkäre Ted Gärdestad eller den gränsöverskridande kritikerfavoriten "Gräns"?
Fina filmer allihop – men hjärtat säger Hasse P.

Så, tio filmer är kvar i kampen om Guldbaggens publikpris. Tyvärr inte Peter Grönlunds "Goliat", som var en av 2018 års allra finaste svenska filmer i min värld, men däremot: "Dansa först", "Den blomstertid nu kommer", "Gräns", "Kärlek & vilja", "Ted – för kärlekens skull", "The deminer", "Trädgårdsgatan", "Tårtgeneralen", "Unga Astrid" och "Vill du dansa?".
Spontant tänker jag att både "Ted – för kärlekens skull" och "Unga Astrid" – två välgjorda och gripande filmer om svenska nationalklenoder – borde ligga bra till.

Det faktum att svenska folket faktiskt röstade fram Amanda Kernells "Sameblod" som vinnare förra året, framför knakelibraksuccén "Solsidan", är dock en tydlig påminnelse om att det inte nödvändigtvis behöver vara den film som känns "bredast" och har setts av flest som kommer att vinna, ens när det är publiken som bestämmer.
Och tänker man i termer av "lex Sameblod" känns Ali Abbasis kritikerrosade "Gräns" som en sannolik vinnare. En häftig och originell hybrid av realism och fantasy, med en enastående Eva Melander i huvudrollen. Med totalt nio vinstchansen leder den, inte alls oväntat, nomineringsligan inför årets Guldbaggegala.
Men – jag vill ändå slå ett slag för en helt annan film, som jag tycker förtjänar att få lika mycket kärlek som den själv alstrade.
Nämligen Filip Hammars och Fredrik Wikingssons "Tårtgeneralen". En film med fiffigt införlivade dokumentära och självbiografiska rötter, baserad på radarparets bok med samma namn, om ett tragikomiskt händelseförlopp i Hammars hemstad Köping i mitten av 80-talet, då den excentriske "Hasse P" (Mikael Persbrandt) försökte återupprätta stadens livsgnista och heder genom att bygga världens längsta smörgåstårta.
Med lika delar humor och vemod, ett färgstarkt persongalleri och en förnämlig känsla för kostymer, frisyrer och miljöer, blev den ett enda långt och varmt kärleksbrev. Till småstaden, till det svenska 80-talet, till de formande uppväxtsåren och till underdogen som vägrar att ge upp.

Så ska jag rösta med hjärtat, blir det på ”Tårtgeneralen”.

avKarolina Fjellborg

ARTIKELN HANDLAR OM