Nordkorea? Nej, det är dessvärre Sverige

Bevis som hålls hemliga för den misstänkte och obefintlig insyn i rättsprocessen.

Nordkorea? Nej, det är dessvärre Sverige jag talar om.

Aftonbladets reportrar Joachim Kerpner och John Granlund har granskat Säpos offensiv mot radikala islamister under våren.

Om myndigheten får som den vill ska sex imamer som har berövats sin frihet utvisas, såsom varande säkerhetshot.

Vår granskning visar att det rör sig om män som inte skulle komma långt i Liberalernas pågående partiledarstrid.

De hyllar mördarsekten IS och uppmanar muslimer att skänka pengar till terrororganisationer, det länkas till filmer på Youtube där diverse heliga krigare och martyrer hyllas och görs försök att bilda salafistiska nätverk.

I ett pressmeddelande förklarar Säpo att insatserna mot dessa extremister grundar sig på ”ett omfattande underrättelsearbete där bland annat individernas kontakter och aktiviteter kartlagts”.

Vid en första anblick kan detta te sig betryggande. Men ett annat sätt att uttrycka saken är att Säkerhetspolisen har jobbat häcken av sig och lyft på alla tänkbara och mindre tänkbara stenar utan att hitta någonting som håller för åtal.

Det skulle kunna vara mycket förargligt för Säpo att bevis för begången eller planerad brottslighet trots all denna ambitiösa underrättelseinhämtning saknas.

Men nu finns som tur är en samling bestämmelser som har skvalpat runt i lagboken sedan de första terrorlagarna stiftades 1973 och som sedan 1991 återfinns i Lagen om särskild utlänningskontroll.

Reglerna finns för att kunna slänga ut presumtiva terrorister ur landet. Och om det inte går att utvisa dem, till exempel för att de riskerar dödsstraff i mottagarlandet, måste det finnas rättsligt utrymme för att kontrollera dem.

Bevis är det inte så noga med. Det räcker med att det ”kan befaras” att en person ska ägna sig åt terrorism.

Ribban är med andra ord betydligt lägre satt än i brottmål, då det som åklagaren påstår ska övertyga rätten bortom ”rimligt tvivel”.

Det är därför sådana konstigheter kan uppstå som att en person som friats för förberedelse till terrorbrott och som följaktligen släpps ur häkte ändå sitter inspärrad.

Som i fallet med mannen som enligt åklagaren köpte över ett halvt ton kemikalier för att konstruera en terrorbomb och som friades av Svea hovrätt. Han omhändertogs av Säpo i samma ögonblick han släpptes.

Men det är inte nog med att staten kan bura in människor trots uppenbart bräckliga bevis. Bevisen, i den utsträckning de ens finns, är hemliga.

Ingen utomstående har insyn. Inte ens den berörde får riktigt veta. Hen är med andra ord chanslös. Om du inte får veta vad du anklagas för kan du inte heller försvara dig.

Det är illa. Men det blir ännu värre. I en skrivelse till regeringen har Säpo nämligen påpekat att bestämmelserna är otydliga och svårtolkade.

Möjligen har Säkerhetspolisen rätt om imamerna. Möjligen har myndigheten lika fel som då det kallades till presskonferens och höjdes hotbildsnivå alltmedan den påstådda terroristen på Facebook checkade in på Ica Boliden.

Jag har lika lite som någon annan insyn i dessa ärenden och har således inget underlag för att kritisera Säpo.

Men denna kolumn handlar inte om huruvida Säkerhetspolisen har rätt eller fel. Mitt ärende är själva lagen, som regeringen dessbättre för närvarande ser över.

Naturligtvis måste Säpo ha verktyg för att hantera individer som utgör hot mot rikets säkerhet.

Men med obefintlig insyn, hemliga bevis och en myndighet som inte riktigt fattar hur paragraferna ska användas är inte ens minimikraven för rättssäkerhet uppfyllda.

Dessa bestämmelser är ovärdiga Sverige.

Följ ämnen i artikeln