Per Bjurman: Jag vill åka på roadtrip med Lundell

1 av 2 | Foto: FREDRIK SANDBERG / TT / TT NYHETSBYRÅN
Ulf Lundell.
NÖJE

SILJANSNÄS. Fantiserar om Ulf Lundell, suckar över svårmodiga ”Sommar i P1”, ömmar för den sjuke Alan Alda och älskar redan Robyns nya brottarhit.

Se där några semesternoteringar från ett sönderstekt Dalarna.

I vanliga fall har den här spalten USA som avsändaradress, men just nu råkar jag befinna mig på semester i Sverige – och här råder ju, som bekant, en värmebölja av sådan Mojave Desert-magnitud att det inte finns ork till mer än några loja anteckningar från sofflocket.

Till exempel om Ulf Lundell. Det är i första hand honom och hans senaste roman, ”Vardagar”, jag ägnar mig åt under de stillastående dagarna - och bless him. Han skriver så bra att även sådant jag bryr mig väldigt lite om, till exempel fåglar och städning (det är ett jävla städande hela tiden, faktiskt) blir intressant. Och precis som Åsa Linderborg skrev i sin recension i maj är han rolig också. Men så har det varit länge, Lundell får för lite cred för sin humor.

Det enda som bekymrar är att han inte tycks göra lika många roadtrips längre. Jag vill åka med på autobahn neröver kontinenten – eller ännu hellre, någon gång, på en amerikansk highway. Han verkar i och för sig ha gett upp hoppet om USA, helt, men ändå: Drömmen om en lundellsk skildring av hur det känns och ser ut på I-90 genom Montana – eller på självaste Highway 61 från Memphis till Clarksdale – lever. Det behöver ju inte nödvändigtvis vara i en Aston Martin…

Annat som nått min soffa och livat upp under senaste veckorna: Iggys nya samarbete med Underworld, repriserna av ”Utvandrarna/Nybyggarna”, IK Brages spelvändningar och gamla Torsten Ehrenmark-antologier. Och så Robyns första singel på åtta år förstås. ”Missing U”. En sann dänga. Vemodig och euforisk på samma gång, precis som ”Dancing On My Own”. Fast annorlunda ändå. Den nya 80-talslooken är dessutom fem plus. Vissa bilder väcker ju rentav associationer till Hasse Carlsson i Noice. Och det är definitivt menat som en komplimang.

De mindre muntra noteringarna gäller den absurda mängden spelreklam på tv, begynnande valrörelse och det faktum att Alan Alda blivit sjuk. Han är en av mina stora hjältar och ska vara frisk. Allra mest nedslagen blir jag dock av att det bara är misär och olycka och agitation i ”Sommar i P1”. Kan inte någon enstaka ”pratare” någon gång vara lite rolig eller berätta något intressant på ett spirituellt och underhållande sätt?

Det var det hela, nu vänder jag mig om i soffan.

Sommar i P1 - händelserna vi minns 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM