Heberleins dubbla budskap om tiggeri
Åsa Linderborg om statens ansvar och swishandet
Få i Sverige har profilerat sig så hårt i tiggerifrågan som moderaten och moraldebattören Ann Heberlein. Opinionen är tydlig, skrev hon i Expressen i somras, det finns inget ”folkligt stöd” för att vi ska ha tiggare på gator och torg (26 juli).
Så här är det ofta; i vissa frågor trumfar man med ”folks” uppfattning. ”Folk” vill inte ha tiggeri, alltså ska det förbjudas. Men ”folk” vill inte ha vinster i välfärden heller. Enligt en undersökning vill 49 procent helt förbjuda vårdbolagens vinster. 19 procent vill ha ett vinsttak på 10 procent, under förutsättning att de håller kvalitetskraven (SVT 4 juli 2017). Varför ska vi inte ta den här uppfattningen på allvar, om vi nu ska ta hänsyn till vad majoriteten tycker om tiggeriet?
I torsdags berättade Heberlein på Facebook att hennes hus på Österlen hotas av utmätning. Det var inget öppet tiggarbrev, men hennes fanskara började genast swisha pengar. Häromdan Twitterdrömde Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter om ett hus i femtioårspresent. Hon hann få in två tusen spänn innan hon insåg det olämpliga i att en ledarskribent på Sundsvalls Tidning sätter sig i skuld hos random bidragsgivare.
För ett år sen fick Heberlein 800 000 för att skriva en bok om invandring och våldtäkt, eller vad den nu skulle handla om. Svenska Dagbladets Ivar Arpi har också fått en skaplig hacka för att skriva en genuskritisk bok.
Många upprörs över det här, men det är svårt att förstå varför. Hur kan man vara arg på att någon ska få skriva en bok? I arbetarrörelsens ungdom var crowdfunding legio, för många var det var enda sättet att alls kunna skriva. Mecenaterna kom ur alla samhällsklasser.
Det som skrämmer med högerns insamlingar är inte swishandet, utan att de får in så satans mycket pengar. Tydligen finns det ett sug efter deras sätt att betrakta världen. Det är möjligt att swisheriet försätter författarna i något slags ideologisk skuld, men jag tror inte det – deras samhällssyn tycks grundmurad.
Den borgerliga kulturpolitiken bygger på att privata aktörer ska finansiera alltmer. Här känner jag en selektiv oro. I Sverige går nästan alla kulturpengar genom staten, vilket gör oss sårbara för politiska opinioner. Privata pengar skulle öka pluralismen och behöver inte hota den skapande friheten; allt handlar om konstnärlig integritet.
Problemet är när de privata bidragen ska ersätta statens ansvar för ett långsiktigt finansierat kulturliv. Eller när man privatiserar av dumsnåla skäl, vilket Stockholms blågröna styre nu vill göra med biblioteken.
Jag tycker om när människor hjälper varandra. Jag hoppas att Ann Heberlein får behålla sitt hus.
Måtte hon lärt sig på vägen, att de frågor man vill prata om måste bottna i en själv.
